Blodomloppet 2014

Igår var det så dags för årets upplaga av Blodomloppet. Kanske inte kändes som en helt optimal dag med tanke på vad jag pysslade med i helgen. Men vad tusan. Det är ju en kul grej så klart man måste vara med. Dessutom hade vi fått ihop ett lag även i år. Laget med det fantastiska namnet D4F baserat på våra efternamn. 

Jag, Pappa och Mamma sprang 5 kilometer och Axa samt en knutte som kompletterade vårat lag promenerade. 

De hade gjort om lite i starten så inte alla startade samtidigt vilket gjorde att det inte blev fullt lika trångt som i fjol första biten. Inte för att det flöt obehindrat men det tog i alla fall inte tvärstopp. 

Pappa hade glömt både ledsagartröjan och bandet vi hade på halvmaran så vi fick köra med spännband mellan oss. Det funkade men var inte lika behagligt som det vi hade sist. Vi tog oss i alla fall runt och det med en rätt hyfsad tid. Klockan stannade på 28.23 vilket jag är nöjd med med tanke på att det inte var så länge sedan Liten kom till världen och att jag inte sprungit jättemycket sen dess. Det som känns lite jobbigt är att vi måste hålla samma tempo fast betydligt längre om vi ska klara en halvmara på precis under två timmar. Hjälp! 

Mamma gjorde också en bra tid på 36.33. Hon har det rätt slitigt när hon springer så jag tycker det var riktigt bra jobbat. 

Promenerarna har jag ingen tid på men en skön promenad fick de. Det blev även en extra promenix efter målgången då vi tog med oss våran fikakasse hem till mig. Är ju det som är fördelen med att vara ett lag. Att man får en rejäl fikakasse att mumsa på efteråt. För fika är alltid trevligt. 

Så summa summarum. En trevlig kväll. Och Axa funderar redan på om inte hon också ska springa nästa år. Det gillar jag, det är rätt tänk! 

Att göra nåt jag inte gjort på länge

Promenera har jag gjort en hel del sedan Liten kom till världen. Idag tog jag dock det hela ett snäpp längre och la in kortare löpsekvenser. Löpning alltså, det var ju hur länge sen som helst sen sist. Lär väl ta ett tag innan jag är tillbaka men tillbaka ska jag. Måste bara se till att kroppen hinner med så det inte blir några skador.

Fick bli lyktstolpsintervaller idag. Sprang en - gick två. Konditionsmässigt var det inga problem men är trots allt bara tre månader sen jag födde barn så får vara lite snäll mot mig själv. Det jobbigaste var nästan att komma ihåg att lyfta upp och hålla in de nedre regionerna. 

Så här efteråt känns det fortsatt bra. Lite, lite öm i blygdbensfogen. Men observera, öm, inte ont! Jag tolkar det som att jag lagt mig på en bra förstanivå. Får alltså bli att fortsätta så.

Stockholm Halvmarathon 2013

I lördags var det så dags för en av årets stora utmaningar. Stockholm halvmarathon. I år var dessutom en större utmaning än vad det varit tidigare och det av två orsaker. Framför allt har jag inte tränat för den. Jag har bara sprungit 5 kilometer det senaste året. Även om jag tränat mycket annat så är det ju inte riktigt samma sak. Sen är jag ju dessutom gravid. Är i slutet av vecka 23 nu vilket börjar sätta sina spår. Hade det nu inte varit för att jag är orsaken till att Pappa ska springa så hade jag nog kanske inte brytt mig om att springa i år. 

Så i fredags körde vi då jag, Mamma och Pappa upp till Stockholm. Vi hade funderat lite på att kanske gå på nåt av alla intressanta museer där uppe men vi var lite sega på att komma iväg hemifrån så det blev en rätt lugn eftermiddag/kväll i stan. Vi åkte först till Kungsträdgården och hämtade ut nummerlapparna. Jag passade även på att ändra startgrupp så jag och Pappa skulle kunna springa ihop. Jag skulle ju utnyttja honom som ledsagare hade jag tänkt :)

Sen blev det till Pappas stora glädje (not!) besök i ett par butiker på vår väg mot Gamla stan och kvällens middag. Pastauppladdning så klart :) Lördagen blev sen om möjligt ännu lugnare. Vi inledde med en REJÄL hotellfrukost och sedan åkte vi så småningom in till Kungsträdgården igen och intog en parkbänk i väntan på starten då Stockholm bjöd på rena sommarvärmen såhär i mitten av september. 

Till slut blev så klockan 16 och starten gick för vår del. De första kilometerna rasslade på i ett bra tempo trots att vi sagt att vi skulle ta det lugnt hela vägen men vi drog ner på tempot efter ett tag då jag påpekade att vi ju ska orka hela vägen. Vi lyckades hitta en okej lunk som passade oss båda. Första milen gick rätt bra, vi gick bara ett par kortare bitar då jag kände att magen "skumpade". Var också tvungen att ta en kisspause strax innan milpasseringen och det har jag ju aldrig behövt tidigare när jag sprungit ett lopp. 

Någonstans efter milen började jag dock få lite känning av fogarna, vilka jag inte alls känt av tidigare under graviditeten. Det gjorde att vi fick gå lite mer men det gick ändå bra. Ja fram till de sista 4-5 kilometerna vill säga då jag började få rejält ont men då var det ju så liten bit kvar att det bara kändes löjligt att bryta. Istället gick vi väldigt mycket då det kändes bättre för mig än då vi sprang. Pappa däremot har en fot han får lite ont i ibland och för han funkar det bättre att springa. Bra kombo va? :)

Men i mål kom vi! Under maxtiden på 2.45 dessutom vilket väl också var vårat mål för dagen. Visst marginalen var inte jättestor, men ändå :) Vi kom in på 2.38.09. Det är 34 minuter långsammare än min tid från ifjol men det går inte att jämföra så jag är absolut nöjd!

Bortser vi nu från min blygdbensfog så kändes loppet bra. Konditionen var aldrig något problem och jag kände mig betydligt mer avslappnad när jag inte behövde lägga en massa energi på att försöka se allt som jag egentligen inte ser. Som att slippa hålla så mycket koll på allt folk runt om kring, att bara kunna titta ner när solen bländade, att inte behöva oroa sig för trottoarkanter eller att försöka se i mörka partier som under broar och i Klaratunneln. Att det sen gav en hel del positiva reaktioner från andra löpare och vid målgången att det stod ledsagare på Pappas rygg samt att vi sprang med band mellan oss, ja det var "bara" ett extra plus :)

Så jag får nog snällt inse att jag verkligen har nytta av att ha ledsagare i sammanhang som detta. Frågan är väl bara hur jag ska lösa det längre fram. I helgen gick det ju bra att springa med Pappa men han är osäker på om han vill springa i alla fall halvmara igen och även om han gör det, kommer vi att hålla samma tempo när jag är tillbaka i min vanliga form? För jag tänker börja springa igen om än först nästa år. När Knoddis är född och när kroppen återhämtat sig från förlossning mm vill säga. Nu får det bli annan träning. För jo, även jag har lite sunt förnuft!

Egentligen borde jag väl ringa Mr. Sjukgymnast igen för även om jag inte ska springa just nu så kan jag ju jobba med att bygga upp styrka i rygg och höfter och på så vis förebygga att få nya skador. Känns bara lite kymigt att höra av sig när det var så länge sen sist.

Men nu lockar soffan och en bok och det blir kul att se om jag får med mig benen upp, eller om jag som igår, får lyfta upp dem. Helt klart spännande vad en fog kan ställa till med ;)

Knasen, det är jag det

I julas gav jag pappa en startplats i Stockholm halvmara eftersom han var så kaxig när jag tränade inför min första halvmara i fjol :) Däremot avvaktade jag med att anmäla mig själv eftersom knäna strulade, dock med förhoppningen att jag skulle kunna vara med. 

Jag har fortfarande inte fått ordning på knäna även de blivit bättre. Sen har ju magen börjat bli större också. Men så för några veckor sedan tänkte jag "vad tusan" och anmälde mig ändå :) Tanken var ju att vi skulle springa ihop. 

Hur det kommer gå har jag ingen aning om. För även om jag tränar så har jag bara sprungit 5 km det senaste året plus att jag inte orkar riktigt lika mycket nu när jag har Knoddis i magen. Men till min tröst så är inte pappa heller i världens bästa form (så näe, han är inte så kaxig längre) så vi kommer ta det väldigt lugnt och bara satsa på att komma runt :) 

Det ska i alla fall bli kul, både att springa loppet och att få lite tid i storstan. 

Blodomloppet 2013

Såhär oförberedd på ett lopp har jag nog aldrig tidigare varit. Men å andra sidan var jag förberedd på det och såg det hela som en kul grej bara :) Kände att jag skulle vara nöjd om jag lyckades ta mig runt springandes.

Vi hade ju anmält oss som lag i år jag, Mamma, Pappa samt svärföräldrarna. Och kan väl inte påstå att någon av oss var i superform direkt, speciellt inte vi Furudahlare. Jag kände mig allmänt hängig, trött och olustig. Pappa har precis varit förkyld och fick ändra från sin planerade mil till 5 km. Mamma hade tagit över Pappas förkylning och var inte alls pigg. Hon hade bestämt sig för att ställa in men ändrade sig i precis innan starten och körde utan träningskläder och allt :) Kerstin och Alf däremot var väl i väntad promenadform.

Eftersom nu Pappa bytte från milen till 5 km så sprang vi ihop. Och rent spontant sträckte han ut en hand som jag fick låna. Jag är inte van att springa ihop på det sättet men det var väldig skönt. Jag kunde lägga energin på att springa istället för att se allt som jag egentligen inte ser :) Speciellt när vi var i skogen och där det var som trängst med folk var det skönt att ha någon som lotsade väg och varnade för sånt man kan snubbla på. Så tack Pappa! Däremot får vi nog träna lite på tekniken till nästa gång och ha en kort slinga eller liknande så vi inte behöver hålla händerna då det är lite osmidigt :)

Vädret visade sig från sin fina vårsida, när vi kom dit vill säga. Efteråt när det var dags för den där efterlängtade fikakassen var det inte lika mysigt längre. Men vad gör man? Jo man kör lite picknick i alla fall och hoppas på att man inte ska frysa ihop på kuppen .) Och trevlig var det ändå!

Men tiden, den ska vi inte prata om :) Är glad att jag bestämt mig för att skita i tiden för jag presterade personsämsta på sträckan. Visserligen stod det i princip stilla hela första kilometern och det gick inte att förbi. Men ändå :) Jag och Pappa kom i mål på 33.40. Mamma däremot som skulle "gå" (vilket hon såklart inte gjorde :)) tog sig runt på 40.51 vilket jag tycker var riktigt bra gjort.

Medaljen, ja den hamnade längst in i skåpet ihop med de andra i samlingen. Jag kan inte hjälpa det men jag gillar medaljer :)

Blodomloppet

För ett tag sedan bestämde jag, Mamma och Pappa os för att vi ska springa Blodomloppet i Karlskrona den 13 maj. Pappa fick ju en startplats i Stockholm halvmara i julklapp så han kan behöva springa lite smålopp och Mamma har äntligen lyckats börja kunna springa lite för första gången på länge så för henne är det en liten morot. Själv vet jag inte om jag kommer kunna springa men det löser sig på något vis :)

Men sen är det ju så med Blodomloppet att är man 5 st som bildar ett lag får man picknick efteråt och det är ju alltid trevligt. Så för att få ihop ett lag har jag lyckats lura med mig mina svärföräldrar :)

Idag skulle jag då anmäla oss och förstå hur paff jag blev när anmälan var stängd trots att det tidigare i veckan stod att sista anmälan är på söndag. Nu stod det att sista anmälan var igår? Jag hade ju lovat att fixa detta. Så jag slängde iväg ett litet mail till arrangören och frågade om det fanns en möjlighet att lösa detta. Det visade sig då att det faktiskt stått fel datum på hemsidan en kort tid så jodå de skulle se till att lösa våran anmälan :) Gott!!

Så den 13 maj kommer vi vara med, vi i laget "Gå, Lunka, Löp". Ses vi?

Blickar framåt

Igår hade jag lite svårt att fokusera mig på jobbet så satt och drömde mig bort lite. Drömde om framtiden. En framtid men fungerande knän. Satt helt enkelt och kollade på lopp.

Och jag hittade allt några lopp som hade varit roliga att vara med på:

• Blodomploppet i Karlskrona, maj
• Kristianopel runt, juni
• Kalmarmilen, juli
• Malmö halvmarathon, augusti
• Stockholm halvmarathon, september

Fast det kräver ju att jag får ordning på knäna vill säga. Och inte heller sagt att jag skulle springa alla tävlingar ändå. Men drömma måste man ju få göra! :)

Vad ska ni andra springa för något?

Sjukgymnastens dom

Förra veckan ringde jag tillslut och bokade tid hos sjukgymnast för mina jäkla knän. Idag var det då dags. Och hur irriterande de än är så lär det nog ta ett tag innan jag är på banan med löpningen igen.

Precis som jag redan luskat ut på egen hand så är det inte löparknä. Har som jag skrivit tidigare ont på fel ställe. Verkar vara som så att jag är starkare på utsidan lår än på insidan lår och eftersom jag är väldigt rörlig så dras mina knäskålar utåt. Och ja, det gillar ju inte ledband och ligament så därför har jag ont. Lätt som en plätt, eller?? :)

Så blir till att köra med antiinflammatoriskt en period igen och jag får inte göra något som känns i knäna för då tar det bara längre tid. Men hur ska jag lyckas med, jag menar jag går ju överallt och rör på mig ganska mycket överlag. Sen blir det stabilitetsträning med lätta vikter och massa fokus på teknik och så stretch på det.

Den stora frågan är hur jag ska gör med mina funktionella träningspass nu. Ska jag skippa dem ett tag eller ska jag försöka anpassa dem så de funkar utan att jag känner något av knäna och sedan bara komplettera med de övningar jag blivit "beordrad" att göra. Och vad ska jag hitta för konditionsträning som jag kan köra övriga träningsdagar. Jag har ju gått på Indoor Walking men till och med känns lite efter ett tag. Funderar lite på att simma men simhallen har inte världens bästa öppettider i den här hålan.

Någon som har några roliga och bra tips?? :) Så det inte bara behöver bli motionscykel på gymmet. Under tiden sätter jag mig och drömmer om att springa igen. För helt plötsligt är jag väldigt sugen på att springa. Dock utan mina inläggssulor som han tyckte jag skulle skippa.

Återbesök blir det om 3 veckor, om inget händer innan.

Knästrul

Efter halvmaran i september har jag lite till och från känt av mitt vänstra knä. Inte så att jag haft ont direkt, det har bara inte känts helt hundra. Så kan ju inte påstå att jag funderat så mycket på det. Det händer väl alla som tränar menar jag, att kroppen inte alltid känns riktigt som den ska.

Men för en vecka sedan tyckte jag det var dags att så småningom komma igång med löpningen igen. Fötterna har ju börjat se ut som fötter ska och motivationen har börjat komma tillbaka så smått. Och det var skönt att komma ut och det kändes rätt okej med tanke på att det var en dryg månad sedan jag sprang sist. Fast efter sådär en 4-5 kilometer började knät protestera. Först bara lite men sedan mer och mer. Och efteråt kändes det inte något vidare.

Det var som sagt en vecka sedan nu och det känns fortfarande inte bra. Inte så att jag har ont hela tiden  och inte jätteont. Men jag känner av det väldigt ofta. Fast jag har kunnat tränat ändå men jag har såklart inte sprungit mer än.

Min första tanke var naturligtvis löparknä. Jag menar, eftersom det nu är löpning jag ägnat mig under det senaste 1,5 året så vore det lite logiskt. Fast jag vet inte längre. Jag har inte ont där jag borde ha ont ifall det är löparknä och jag är dessutom alltid väldigt noga med att stretcha. Kan det vara en menisk, ett ledband eller något som fått sig en smäll när jag föll på halvmaran? Eller nåt helt annat? För då borde jag ju fått ont redan då kan jag tycka. Kan inte säga att jag har så många kvalificerade gissningar. Men blir det inte bättre till veckan får jag väl ringa vårdcentralen även om det tar emot.

Stockholm halvmarathon 2012

Igår var det som bekant dags för Stockholm halvmarathon så i fredags morse satte vi oss så i bilen Mamma och jag och tog oss hela vägen upp till Stockholm, utan några större missöden. Blev en liten felkörning halvvägs men det gjorde bara att vi lyckades hitta ett mysigt lunchställe :)

Sähär är Sthockholm fint!

Och vi har haft en bra helg får man säga. När vi checkat in och fixat lite så tog vi tuben in till stan, hämtade ut nummerlappen och kikade i affären. Hittade en butik (Desigual) som hade massor av supersnygga kläder. Tyvärr med lite för dyra priser för att det skulle bli shopping av. Istället gick vi vidare till DEA Axelssons där vi båda brukar hitta kläder till en bra prislapp. Det gjorde vi även i fredags :) Och sen lite god middag i Gamla stan på det såklart innan vi tog en hyfsat tidig kväll.

Vaknade pigg och glad på lördag och ännu bättre blev det när solen började titta fram. Tog oss en lugn förmiddag innan vi tog båten ut till Djurgården och satt där på en brygga och njöt ett tag innan vi åkte tillbaka till centrum och käkade lunch. Därefter gick vi bort till Kungsträdgården där jag i lugn och ro gjorde mig startklar.

Laddar i solen på Djurgården

16.20 gick startskottet för min grupp. Tänkte att jag skulle haka på farthållarna för 2 timmar för att slippa springa och kolla på klockan men ändå klara mig under de där 2 timmarna. Var som alltid på tävling väldigt trängt i starten och det kändes som att farthållarna höll ett rasande tempo men jag hakade på. Efter en knapp kilometer kom den första jobbiga biten, dock inte konditionsmässigt jobbigt. Vi kom in i en ca 800 meter lång tunnel. Ruskigt trångt, ja men framför allt var problemet att vi gick från strålande sol till mörker. Tog ett tag innan jag kunde börja se igen om man säger så och samma sak blev det när vi kom ut såklart.

Men jag körde på och de första 5 kilometerna passerade jag på 27.46 vilket gjorde att det såg lovande ut med min önskade tid. Fast redan vid 8-9 kilometer började det kännas lite slitigt? Jag känner ju mig själv så pass att jag vet att jag ofta får en liten dipp ungefär så långt in på långpass och att det bara brukar vara att nöta på, det släpper. Det är så det brukar vara alltså. Idag släppte inte den tunga känslan men vad gör man? Jo heter man Desirée så nöter man på så gott det går och behövs det så går man. Det behövdes en och annan gång kan jag ju säga.

Vid 11 kilometer stod sen goaste Mamma och hejade på vilket gav mig lite ny energi :) Tog mig ut på söder och där hade de lagt banan så den gick över en hängbro vilket var fruktansvärt obehagligt. Jag la inte märke till den förren jag var mitt ute på den och allt helt plötsligt började gunga. Mådde nästan lite illa innan jag hade lyckats ta mig över den. Sen kom nog den värsta biten rent synmässigt. Motljus, motljus och åter motljus. Solen stod så lågt att kepsen inte gjorde någon nytta och jag fick den precis i ögonen vilket är sådär då man är extremt ljuskänslig. Stundvis såg jag inte ett skit och blev tvungen att gå ytterligare.

Insåg att jag hade oddsen emot mig och jag aldrig skulle klara att springa på sub 2 så sänkte ribban. Med bara en liten, liten bit kvar till 20 kilometers passeringen vet jag inte riktigt vad som hände. Helt plötsligt fann jag i alla fall mig själv på alla fyra på backen. Är ju inte riktigt så man springer vad jag vet. Ett par små skrubbsår och lite omskakad men that's it så fort upp igen och vidare (kan ju inte låta allt för många se mig kravlandes sådär :)) .

Tog mig över mållinjen på 2.04.06. Och med tanke på hur loppet kändes så är jag riktigt nöjd! Var dock även riktigt sliten efteråt så tog några timmar innan jag började känna mig som människa igen. Så tyvärr fick min och Mammas gomiddag stryka på foten. Istället köpte vi med oss lite mat och åkte tillbaka till hotellet när jag väl lyckats duscha och byta om. Och faktiskt uppskattade jag att vi var tvungna att byta t-bana så jag hann bekanta mig med några av stans alla papperskorgar :)

I mål!!! :)

Ja ni fattar själva, kvällen blev rätt lugnt. Och idag, ja idag har vi kört hem igen. Så efter en härlig helg ska det nu bli skönt att få krypa i säng. Känner mig rätt trött och mör och jag skulle nog tro att Mamma också är lite sliten.

Tack Mamma för att du ville följa med och vara supporter <3 p="p">

Min hejjarklacksledare :)

Info för den nyfikne

Okej då ska vi se här. Om det nu är någon som vill ha lite koll på mig imorgon då jag springer runt i storstan med en massa andra tokar så går det att få smsavisering med mellantider och sluttid.

Så här beställer man SMS-bevakning: Skicka ett SMS till nummer 72700: SHM mellanslag startnummer. SMS-tjänsten kostar 30 kronor plus operatörens trafikavgift för ett SMS.

Mitt startnummer är 13659.

Och om det nu är någon som inte tror på att jag brukar/kommer gå i mål (som tex min käre sambo) så kan man se hela målgången på http://www.stockholmhalvmarathon.se/start/

Inte långt kvar nu

Igår var det så dags för sista rundan inför halvmaran på lördag. Kort (och då menar jag verkligen kort) och snabb runda. Bara för att kroppen ska vakna till liv och komma ihåg hur man gör :)

Och den närmar sig alltmer stormsteg nu, bara två dagar kvar. Men trots att träningen inte varit vad den borde så känner jag mig inte nervös. Skamset bara bli kul :)

Så imorgon bitti kör mamma och jag upp mot Stockholm. Och för att vi ska kunna komma iväg i tid har jag åkt upp till skogen redan idag.

Återkommer imorgon med info om sms avisering av tider med mera för er som vill följa det hela. För nu, nu ska jag sova :)

Det går inte riktigt min väg

Ibland kan de tydligen vara snabba även på Försäkringskassan. Måndag i förra veckan var sista dagen för mig att komma med kommentarer gällande deras förslag till beslut och redan igår fick jag beslutet från dem. Avslag!!! Och jag kan ju inte annat undra ifall de ens läst igenom de synpunkter jag skickade in. De verkar då inte bry sig om läkarintyg, det faktum att jag tidigare provat att arbeta i större omfattning eller att jag tidigare har fått i länsrätten gällande samma sak och att inget ändrats sedan dess.

Så ja, de kommer att bli en rolig höst. En höst med ett krig mot Försäkringskassa - människans värsta fiende. För ja, jag ska slåss, jag måste! Tur i alla fall att jag inte hamnar i en lika taskig sits som sist det begav sig. Denna gången har jag åtminstone min halvtidslön samt min älskade sambo vilket gör att ekonomin trots allt kommer att gå runt vilket är oerhört skönt :)

Och det är inte bara det här med Försäkringskassan som inte går min väg utan även min träning. Eller ja, träningen i sig går väl bra, när jag väl tränar vill säga. För det är just det, motivationen är allt annat än på topp just nu och det trots att det är halvmara den 15:e. En halvmara som jag ser fram emot dessutom. Så vad som händer vet jag inte riktigt för jag brukar bli peppad att träna när jag har lopp planerade.

Sen har ju även fötterna börja bråka lite med mig. Blåsor och blånaglar, ja det är ju sånt man kan få räkna med ibland när man springer och de besvärar mig inte egentligen. De gör bara att fötterna ser ut som "hej kom och hjälp mig". Näe, det som känns lite sådär är att jag börjat känna av min ena fotled igen. Inte lika mycket som tidigare i somras men ändå. Tror det kan ha att göra med att jag ökade på långpassen lite fort.

Har dock lovat mina fötter löpvila när halvmaran är sprungen så jag tycker de borde kunna vara snälla nu de sista två veckorna. För sen ska de få vila precis så länge de behöver för att bli sig själva igen innan jag sakta och säkert börjar springa igen. Under tiden får det bli funktionell styrka och kondition i form av cykel och rodd i gymmet. Hade velat simma men simhallen har ju världens sämsta öppettider.

Och när vi ändå pratar träning. Jogg.se har under juli och augusti haft en tävling där man skulle springa ett varv runt Fuerteventura för att vara med i utlottningen om en resa för två till Playitas. Självklart har jag varit med som ni nog förstår av vad ni läst i detta inlägg så fejlade jag stort. Ja ni ser ju själva:

Tävlingen är avslutad, du uppnådde 143,52 av 250,00 km

Så ja, det går inte riktigt som jag vill just nu. Men rimligtvis borde det ju bara kunna bli bättre :)

Lycka...

...Kan vara så otroligt många olika saker. Lycka kan vara att uppnå ett visst mål, att må bra, att ha fått något fint, att äta något gott eller 1 miljon andra saker. Det som dock oftast får mig att känna mig lycklig är vetskapen om att jag är älskad och att få älska tillbaka. Kanske låter som en klyscha men då får det väl göra det.

Fast just ikväll är lycka att jag klarade av mitt sista långpass inför halvmaran springandes hela vägen. 19 kilometer utan att vara tvungen att stanna och gå :) Känns himla skönt att det äntligen börjar gå mer som det ska igen. Fast till skillnad från i måndags var benen inte särskilt pigga. Ena vaden gjorde visst motstånd under hela rundan men ändå fick jag benen att pinna på. Gott!

Och tempot då? Tja ingen världsrekordtid direkt men bortsett från första kilometern så lyckades jag hålla mig under 6 minuter/kilometer. Tog mig runt på 1.53 vilket kan jämföras med förra veckans 2.07 på 20 kilometer. Så ni fattar själva, jag är glad :)

Lite god mat på det, i form av rotsakslåda och stekt haloumi (och kanske lite choklad senare ;)), och min kväll är gjord. Är bara mitt hjärta som saknas.

Men är det bara jag som blir lycklig av sånt här?

Efter regn kommer solsken

Äntligen!!! Ett pass som inte känts slitigt från så gott början till slut :) Var rädd att benen skulle kännas tunga efter lördagens långpass men icke. Pigga och starka ben var det som gav sig ut och sprang och jag blev minst sagt förvånad. 

Fast himmel så skönt det var :) Hade egentligen tänkt köra fartlek bara för att få upp tempot lite men blev inte riktigt så. Lät bara benen pinna på istället och njöt av jag för första gången på länge fick upp tempot och orkade hålla det under hela rundan. 

Var såå skönt att få lite betalning för alla tunga rundor på sistone :) Hoppas de får hålla i sig nu!

Långrunda

Med endast tre veckor kvar till Stockholm Halvmarathon tog jag mig idag ut på min längsta planerade runda inför tävlingen. 20 kilometer.

Senaste veckornas långpass har ju gott sådär och varit rätt så tunga. Och jag kan väl inte påstå att dagens  runda var någon dans på rosor heller precis. Fast jag kunde jogga på i ett par kilometer mer än förra veckan innan det blev riktigt tungt.

Efter en sisådär 14-15 kilometer började jag frysa, trots stålande sol. En känsla som jag inte upplevt sedan jag började springa och då tog ut mig rejält. Vad det beror på vete tusan. Så det i kombination med tunga ben gjorde att de sista 5 kilometerna blev rätt slitiga och jag fick lägga in några kortare gåpauser. Blev min hittills utan tvekan långsammaste 2 milare. 2.07, vilket är drygt 6 minuter långsammare än Göteborgsvarvet i våras vilket ju känns sådär.

Jag ni ser ju själva:

Intervall Tid Distans Medeltempo Sammanfattning 2:07:15.8 20,00 6:22 1 8:21.2 1,00 8:21 2 5:55.3 1,00 5:55 3 5:57.9 1,00 5:58 4 5:53.2 1,00 5:53 5 6:00.7 1,00 6:01 6 6:04.6 1,00 6:05 7 6:02.8 1,00 6:03 8 5:57.0 1,00 5:57 9 6:21.5 1,00 6:21 10 5:59.1 1,00 5:59 11 6:02.0 1,00 6:02 12 6:03.8 1,00 6:04 13 6:41.5 1,00 6:42 14 6:48.1 1,00 6:48 15 6:16.2 1,00 6:16 16 7:09.7 1,00 7:10 17 5:54.6 1,00 5:55 18 6:23.9 1,00 6:24 19 7:20.0 1,00 7:20 20 6:01.8 1,00 6:02 21 :01.1 0,00 6:11

Får väl hoppas på att sista långrundan nästa vecka känns bättre!

Inspiration

I helgen har det varit wellnessfesrival i Brunnsparken och idag var det föreläsning med Malin Ewerlöf Krepp. Så då var jag ju bara tvungen att gå dit :)

Föreläsningen var bra även om hon tog upp mycket sådant som man väl egentligen vet. Som till exempel vikten av att ha ett mål (oavsett vad det är) med träningen och att veta vad som inspirerar en. För annars är det ju i princip omöjligt att ta sig ut då man har en dipp.

Bilden är hämtat från Malins hemsida.

Men det som jag nog kommer att ta med mig mest ifrån är det pass som hon körde efter själva föreläsningen. 45 minuter med löpskolning och slutligen lite intervallträning. Intervaller brukar jag visserligen köra själv men inte löpskolning. Visst jag brukar försöka tänka på hur jag springer och jag har funderat på att lägga in löpskolningsövningar. Men nu när jag testat så har jag verkligen förstått nyttan med det och jag har även fått en liten bank med övningar att köra (om jag nu kommer ihåg alla). Så får nog bli att lägga in det regelbundet nu.

Kan ju ärligt säga att jag var rätt slut efteråt. Fast jag skyller på gårdagens långpass och på det faktum att det varit en av sommarens varmaste dagar idag :) Därför fick ydet för min del bli ett dopp på Brunnsbadet som avslutning innan jag stapplade hem igen.

16 lååånga kilometer

Vi har varit ute i "skogen", i föräldrarnas hus, i helgen och igår hade jag planerat in ett långpass. Så det var ju bara att ge sig ut :)

Eftersom jag inte har full koll på alla små skogsvägar längre där ute så fick det bli "stora" vägen. Inte världens roliga väg att springa efter direkt. Rak, liten asfaltsväg mitt i storskogen. Alltså inte direkt mycket att titta på förutom träd. Fast var ju inga problem att hitta i alla fall :)

Men jag tror aldrig att 16 kilometer har känts så långt och så tungt. När jag vände efter 8 kilometer var det nästan så jag undrade hur tusan jag skulle ta mig hem. Visst det var lite småkuperat men absolut inget utöver det vanligt så kan inte skylla på det. Jag saknade helt enkelt energi. Minsta lilla det gick uppför och jag fick sakta ner eller gå, hade ingen som helst kraft att trycka ifrån med.

Skulle ju kunna ha lite att göra med att magen varit helt paj i veckan, men ändå! Fast jag tog mig ju hem igen :) Känns dock lite sådär med tanke på att det är halvmara om en dryg månad (som jag ser fram emot). Men bara jag får må bra nu så ska det väl ordna sig. Lite intervaller, tempoträning och några långpass till så ska jag nog vara redo då det gäller. Jag vet ju att jag kan! :)

Ny halvmara på G

Sådär ja, då har jag gjort det. Jag har anmält mig till en ny liten utmaning, nämligen Stockholm halvmaraton. Den 15 september är det alltså dags att återigen ta sig runt de där 21 098 meterna. Ska helt klart bli kul men kommer nog inte att vara i riktigt samma form som jag var i Göteborg. Men runt ska jag väl komma :)

Hade från början tänkt springa halvmaran i Malmö nu till helgen men det passade inte riktigt. Annars hade det varit smidigt eftersom det inte är såå långt till Malmö, man skulle kunna ha åkt över dan. Men å andra sidan, jag åker gärna till Stockholm en helg. Gå lite på stan, äta nåt gott och så :) 

Blir att jag tar med mig Mamma upp som supporter, Matsen måste jobba. Men Mamma och jag brukar ha det rätt trevligt när vi åker iväg ihop :)

Så nu gäller det väl bara att få lite distans i benen så de inte stummnar helt. Vill ju kunna njuta lite :) Verkar ju i alla fall vara en klart mycket flackare bana än i Göteborg och det gör ju det hela lite lättare...

Testlöpning

Idag orkade jag inte vänta längre utan bestämde mig för att prova att springa en runda. Var ju några veckor sen sist eftersom foten inte känts helt okej. Visst jag känner fortfarande av den lite men bara i vila. Känner ingenting vid belastning så tyckte det kunde vara dags att testa.

Sagt och gjort. Jag tejpade foten bara för att och gav mig sedan ut. Kändes skönt, om än lite jobbigt, att komma ut igen och av foten kände jag ingenting :) Och nu några timmar senare känner jag fortfarande ingen skillnad mot tidigare. Så nu blir det nog till att börja komma igång med träningen igen om inget ändras.