En dag med fart

 

Idag har vi bytt badandet mot något annat, lite mer fartfyllt. Sparkcykel. Luna har till och från nämt att hon skulle vilja testa att köra där det finns lite backar och hinder. Tyvärr har vi ingen park i Karlskrona där det är tillåtet med sparkcykel så vitt jag vet vilket ställer till det lite. Däremot finns det i både Karlshamn och Sölvesborg. Valet föll på Sölvesborg då parken där ligger precis invid järnvägsstationen och dessutom gränsar till en bra en lekpark. Det kändes som att en plan B kunde vara bra att ha ifall det inte var så roligt det där med att köra i park. 

Jag hade inte behövt oroa mig! Visst var hon lite osäker i början och tyckte att det var både spännande och lite, lite läskigt men det släppte snart och hon var helt fast. Hon åkte, och åkte, och åkte.

Det var bara när hennes ”hemska” Mamma tvingade in henne i lekparken för lunch som det passade att ta en snabb runda för att göra lite annat med. Men det varade inte länge. Skateparken lockade mer. 

Så, så fort hon bara fick var hon tillbaka där igen och körde. Även om jag hade försökt välja en lite svalare dag att åka så var det varmt men det stoppade henne inte. Hon såg så lycklig ut där hon körde runt, runt och upp och ner, försökte få till små minihopp och vågade mer ju längre hon körde. Hon såg med stora ögon när de större grabbarna som var där hoppade och snurrade. 

Det var bara ibland, när värmen tog ut sin rätt som hon pausade några minuter och då skulle visst Mamma köra istället. Jag fick tydligen godkänt även om hon hävdar att hon var bättre. Jag skyller på att hennes sparkcykel är för liten för mig. Det tog alltså inte många minuter innan hon skulle köra igen för att visa mig hur jag skulle göra. Det var nog bara en paus som hon hade ordentlig tid till, den då hon fick glass. Men då höll hon nästan på att rinna bort i värmen med.  

Glass alltså, på glassbåten såklart. Den kom hon nämligen ihåg från förra sommaren då vi var där och inte visste att glassarna där nästa matchar Glassiären här hemma och hon råkade få en väldigt stor glass. I år visste vi bättre. Efteråt hade hon tydligen svalnat så pass att hon orkade ytterligare en liten stund. 

Jag har alltså tillbringat en stor del av dagen sittandes såhär, på kanten till en skatepark och tittat på samt gett små utmaningar till en stor liten tjej som befann sig i någon form av himmelrike och konstant upprepade ”Det här är mycket roligare än lekparken. MYCKET ROLIGARE!” Så att dagen blev lyckad, det rådde det inga tvivel om. Frågan är väl bara om jag kan hitta någonstans lite närmare där hon kan åka så man inte alltid behöver lägga en hel dag på det för hon kommer vilja åka igen så är det bara. Helst skulle hon nog vilja att även jag skaffar en sparkcykel så vi kan åka båda två. Hur det blir med det får vi väl se...

En dag på slottet

Vi har, varje sommar under några års tid, tagit en dag för att resa tillbaka i tiden. Tillbaka till tiden då Kalmar slott var i sitt esse. I år kan slottet inte bjuda på sina vanliga, helt fantastiska, aktiviteter utan har fått hitta på nya coronavänliga sådana. Men vi ville såklart åka dit ändå. Luna älskar slottet och alla dess historier, såväl de sanna som dem hon hittar på själv. 

Så imorse kände vi att det var dags. Vi slängde ner lite lunch i väskan och satte oss på bussen mot Kalmar. Bussen tar knappt 1,5 timme och jag tycker det är en rätt skön stund. Jag undviker alltid paddor och telefoner när det är såpass korta resor. Det får istället bli småprat, sten-sax-påse, fria fantasier och vad som nu dyker upp. Det gör liksom inget om barnet får ha tråkigt en liten stund.  

Väl framme tog vi oss över spelande övergångsställen och genom parken fram till slottet där det var kö. Ja, dem har såklart begränsningar på hur många som får komma in nu. Så vi fick snällt stå där och vänta på att rätt antal personer skulle gå ut innan vi fick gå in. Det tog kanske en dryg halvtimme ungefär och under tiden kunde personen med de kortare benen springa runt och klättra när det blev för tråkigt att stå still. 

På vägen in försågs Luna med karta och stämpelkort. På kartan hade man märkt ut stationer med olika uppdrag som man kunde göra för att samla stämplar och i slutänden få någon form av belöning. 

Det var uppdrag som satte såväl pricksäkerhet, koordination, uppmärksamhet, balans och koncentration på spel. Man skulle kasta, räkna, komma ihåg, analysera, balansera och åka Vasalopp, bland annat. 

För någon i Lunas ålder var det vissa uppdrag som krävde lite hjälp av en vuxen och jag kan helt ärligt säga att det hade underlättat med en vuxen som ser. Men med lite envishet lyckades vi lösa alla nio uppdragen till slut och Luna kunde få sin belöning. En rikets nyckel. Det ni! 

Och eftersom man ska hålla en lans avstånd till varandra inne på slottet delades belöningen såklart också ut med just en lans.

Med tanke på att det var kö in till slottet hade jag lite dåligt samvete över att vi var där inne så länge som vi var men samtidigt kände jag att vi måste få hinna se och göra det vi ville. Det fick alltså ta den tid det tog och förutom uppdragen tog vi såklart en runda inne i slottet. Finns alltid något nytt att upptäcka även där och Luna börjar ha lite mer tålamod om det är någon skylt man vill läsa. Ibland ser hon även saker som hon vill veta mer om så på det viset blir det nästan roligare för varje år. I år hade dem inga barnguidningar men vi har varit på en och annan prinsessevandring tidigare år så en del har faktiskt fastnat. Det som var mest spännande i år verkade dock vara fängelsehålorna. Både spännande och lite otäckt när det började komma ljud därifrån. 

Tillslut kände vi oss i alla fall nöjda med slottsupplevelser och gick tillbaka in till stan, över ytterligare ett spelande övergångsställe för att tillslut hamna på en italiensk restaurant för middag innan vi, trötta och nöjda vände hemåt igen. 

Kalmar slott hade hittat en bra lösning för att kunna hålla öppet och fortfarande locka barn men det går inte att komma ifrån att deras ordinarie aktiviteter är roligare och att slottet är mer levande vanliga somrar. Fast dem kan ju inte rå för att det är som det är.    

Till Tjärö för en dag

Ibland undrar jag var tiden tar vägen och varför man gör de prioriteringar man gör. Det har gått i princip ett helt år sedan jag träffade två av mina närmsta vänner. Men idag, idag hade vi äntligen lyckats planera in en träff. En pandemivänlig träff utomhus där vi kan hålla avstånd till andra och utan att kramas, hur konstigt det än känns. Jag som alltid kramas. 

Tjärö. Ja det var dit vi åkte. Jag har aldrig varit där förut så extra kul för min del att få upptäcka ett nytt litet hörn av vår del av landet. Idag såg ön dessutom lite lagom mystiskt ut då den låg insvept i dimma när vi närmade oss med båten. 

Det var bara en kort men fin båttur från Järnavik till Tjärö. 

Vi promenerade genom kohagar och skog och över klippor. Vi gick upp till en vacker utsiktsplats där vi åt lunch. Där hade vi utsikt över både delar av ön och havet runt omkring. Jag är ju rätt svag för just den kombon, höjder och hav. Solen sken från en nästintill klarblå himmel, det var bara de där dimbankarna som kom inrullande med jämna mellanrum. Då var det som att bli insvept i en kall, fuktigt filt för en liten stund. 

Allt eftersom tiden gick brände solen bort mer och mer av den där dimman och jag kände att det var dags för ett bad. Med två badkrukor till polare var det bara jag som badade men det var skönt ändå. Ja det blev faktiskt två bad till och med, på olika ställen. Jag försöker vänja mig vid att bada även om det inte är supervarmt i vattnet och det underlättar helt klart när man, som idag bara kan glida ner från en klippa och inte måste vada ut. Då hinner man inte känna efter så noga.

Det fanns gott om olika badmöjligheter på ön, beroende på vad man känner för och gillar. För den modige finns till och med en 12 meter hög klippa att hoppa ifrån (den till höger).

  Efter mitt bad var vi i alla fall glassugna alla tre så vi tog oss varsin glass på bryggan innan det var dags att passa båten tillbaka till fastlandet igen. Soliga sommardagar kräver ju nästan glass, eller hur? 

Behöver jag säga att det varit en helt fantastisk dag. Så välbehövlig. 

Det var så kul att äntligen ses igen. Prata om allt möjligt som händer i våra liv och bara vara. Skratta. Ja ni vet hur det är med gamla vänner. Även om man inte setts på länge så spelar det ingen roll och det är så härligt. 

Och just det, den där badklippan, jag hoppade Fast från lillasystern till vänster i bild. Det var inte graciöst eller snyggt på något vis och jag var nära att backa men jag gjorde det. Jag tror på att utmana sig själv på olika sätt och jag tror aldrig jag hoppat från en klippa så förut så det var väl på tiden. Och det känns bra att jag gjorde det. 

En perfekt start på semestern! 

Ett ridderligt avslut

Våran sista dag i Åbo bytte vi ut Mumintroll mot riddare och prinsessor. Vi gjorde helt enkelt Åbo slott. För efter att ha passerat ett antal gånger under veckan då vi bodde alldeles intill var vi bara tvungna att kolla in stället. 

Luna var helt klart mest intresserad av att få komma till klädkammaren men eftersom man inte kunde gå riktigt som man ville fick hon snällt gå runt och kika på lite allt möjligt vilket jag såklart uppskattade. Det fanns såklart en hel del att titta på även om jag inte riktigt hade tid att stå och läsa men det hade jag väl inte väntat mig heller. Jag menar, lycka till när man har sällskap av ett busfrö med springande ben. 

Till slut kom vi i alla fall fram till klädkammaren och där blev vi sedan kvar ett bra tag. Det fanns många klänningar och andra utstyrslar att testa. Hon kändes sig onekligen väldigt fin i alla klänningar. Den lite halvsura minen beror på att hon låtsas vara den inte allt för glada och trevliga styvmodern i Askungen. Självklart tyckte hon även att Mamma skulle klä upp/ut sig vilket jag väl tyckte var sådär. Inte för att jag har något emot att klä ut mig utan för att allt hon valde ut åt mig var i ylle vilket kändes lite väl varmt i den drygt 30 gradiga värmen. 

När vi så till slut hade provat oss igenom alla kläder och gestaltat de flesta karraktärer i just Askungen var det dags för riddarvandring. Ungriddarna fick ta med sig sina vapenbärare och ge sig ut på uppdrag. Dem fick lära sig att vägen mot att bli riddare började redan som sjuåring, att innan riddarna blev dubbade måste dem vaka en natt i ett av slottets kapell och att alla riddare ska ha en sporre samt en helt egen Sköld och flagga så man kunde se vilken riddare som var vem även ute på slagfältet eller under turneringar. 

Dem fick även lära sig lite om slottet. Som att man förr hade kedjat fast vilda björnar på borggården och den enda fånge som lyckats fly från slottet troligtvis gjorde det genom en toalett. Men dem fick även lära sig andra viktiga saker som hur man bugar eller niger ordentligt, hur man tilltalar en kunglighet och att man aldrig får vända ryggen eller sidan mot kungligheter då det är högst oartigt. 

På vägen genom slottet lyckades dem dessutom hitta drottningens borttappade skatt vilket gjorde henne så tacksam att hon dubbade dem till Ungriddare av Åbo slott. 

Till slut lyckades jag dock få med mig min riddare från slottet för att istället utforska en jättestor lekpark med att från linbana till klätterställningar till broar och labyrinter till plaskdamm. Ja det fanns allt! 

Men när sen benen började bli trötta och magen kurra tog vi oss in till centrum för att åtgärda i alla fall det sistnämnda. Och för att fördriva tiden tills färjan skulle gå så strosade vi bara runt lite hur som helst och njöt av tillvaron. 

För vilken underbar kväll det var! Strålande sol, varmt och nästan helt stilla. Kan väl knappast vara bättre än att glida ut genom en skärgård då. Det var sååå vackert! Jag tror jag kunde stått ute på översta däck nästan hur länge som helst. Men till slut lyckades det jättetrött barnet på ryggen övertala mig om att gå in och med det sa vi hej då Finland och hej, hej Svea rike.