En sen alla hjärtans dag hälsning

Nästan en hel vecka sedan det var alla hjärtans dag. Hoppas ni hade det mysigt! 

Jag tillhör ju de där som gärna uppmärksammar speciella dagar av olika slag. Kanske för att jag gärna tar varje tillfälle som ges att göra något extra med dem jag har runt mig. Fast just den här blev ingen dag som jag kommer lägga på minnet direkt. 

Luna var hos pappa även i år men självklart smög jag dit med en liten överraskning som låg där och väntade efter förskolan. Men annars, ja annars "firade" jag dagen genom att besluta om att ta bort ett öga och sedan göra ett besök på vårdcentralen för misstänkt återfall av halsflussen innan jag kröp upp i soffan med feberfrossa och en hals från helvetet. Det är först nu, efter nästan en vecka, som jag börjar bli människa igen. Så nu hoppas jag verkligen att denna antibiotikakuren tar död på alla baciller så det inte börjar om igen nästa vecka för det har jag varken tid eller ork med. 

Däremot hade vi en busig och mysig eftermiddag ett par dagar tidigare. Då gjorde vi nämligen Busfabriken. Var faktiskt riktigt länge sedan vi var där och Luna har tjatat om det i evigheter så gissa om hon var glad. Och just tisdagar är helt klart bästa dagen för ett besök på en Busfabrik. Halva priset och lite folk, kan ju knappast bli bättre. 

Så då blev det alltså en hel eftermiddag med hoppande, klättrande, åkande och bollhavsbadande. Luna råkade dessutom träffa på en kompis som hon hängde ihop med. Och som alltid annars blev jag den förälder som hängde med i leken, som jagade dem, utmanade dem på pulkaåkning och som gjorde konstiga saker på studsmattan. Inte för att jag har något emot det, tvärtom, jag har också roligt. Fast jag kan ändå inte låta bli att undra varför det alltid är jag.

Hur som helst var vi två trötta men glada tjejer den kvällen.  

Sen är det ju så att vi har mycket härligt att se fram emot inom en väldigt snar framtid så även om alla hjärtans dag blev skit i år så finns det mycket annat. Dessutom får jag dagligen kärleksbevis från den finaste lilla varelse jag vet och det är ju faktiskt det allra bästa man kan få!

En helg i långsamt tempo

De senaste veckorna har det varit mycket. Det har varit magsjuka, halsfluss, tjafs, läkarbesök, mycket att fixa och även en del annat. Det har varit intensiva men härliga helger. Helger med barngympa, skridskoåkning, pulkaåkning och simskola. Det har varit 60 års kalas för finaste Mamma med hela underbara familjen. 

Så efter allt det där har vi nu haft en helg som varit precis tvärtom. Vi har inte gjort många knop alls om jag ska vara ärlig. 

Vi inledde visserligen med en mysdag med Mamma/Mormor. Vi har alltid tjejdag varannan torsdag vilket vi alla tre uppskattar. Och så blev det sagostund på bibblan i fredags. Men sen, sen blev det inte mycket mer. Och helt ärligt tror jag att vi behövde det båda två. 

Det har varit dagar då vi legat och dragit oss i sängen. Dagar då vi gått omkring i morgonrock eller pyjamas halva dagen. Ja Luna tycker jag varit lite tråkig som sagt åt henne att klä på sig innan lunch (sena sådana). Det har varit lättfixad men ändå god mat. Det har varit drömmar inför en kommande semester och det har varit mys. Såklart!

Så med den här helgen i bagaget känns det lite bättre. Lite mer som att vi ska ta oss igenom den kommande veckan. 

En känsla av att vara låst

I lördags var jag laddad för såväl födelsedagskalas hos en kompis och tjejkväll med några vänner här hemma. Båda delarna blev av så på den fronten var det lugnt. Problemet? Jo, när jag vaknade i lördags morse hade min käke låst sig. Jag kunde knappt få upp munnen vilket inte är sååå härligt. 

Det har hänt att den hakat upp sig tidigare men då har jag alltid lyckats lirka upp den rätt enkelt. Men alltså inte nu. Jag stretchade och lirkade så gott jag kunde, fast det var inte så lätt. Käkmusklerna är ju väldigt starka. Jag fick loss lite, lite men sen var det tvärstopp och känslan i käken har väl inte varit helt angenäm sen dess om man säger så. Och att äta... Ja inte helt enkelt när man knappt får in en gaffel i munnen. Har nog sett ut som ett småbarn där hälften av maten missar sitt mål. Lägg därtill hur märklig man ser ut när man stretchar käkmuskler. Haha, ibland är det kanske tur att man är singel. 

Jag hade väl en viss förhoppning, som alltid annars, att det skulle ge med sig av sig själv men icke. Så idag stod valet mellan att ringa tandläkaren eller en naprapat. Tandläkare? Naprapat? Valet föll tillslut på det sistnämnda då jag kände att muskulaturen runt om bara blev stelare med bl.a huvudvärk som följd. 

Så jag begav mig dit nu i eftermiddag och han gav käkmuskulaturen en omgång samt lirkade en del med käkleden. Jag är förvisso rejält öm nu, vilket inte är så konstigt. MEN, jag kan röra käken i alla fall lite. Tjohoo!! Och förhoppningsvis blir det bättre redan imorgon då svullnaden lagt sig lite. I wish. 

Han kunde inte säga med säkerhet vad som hänt men han trodde, speciellt med tanke på att det släppte lite, att det var en menisk som kommit i kläm när jag sov. Nu får jag alltså avvakta några dagar och se vad som händer. 

Förhoppningsvis var det en engångsgrej även om det fanns en viss risk för återfall. Skulle det hända upprepade gånger framöver kan man behöva remiss till röntgen för att se om disken i leden är inblandad. Och där fick jag mig dagens anatmomilektion. Att käkleden innehåller både menisk och disk. Alltid lär man sig något nytt. 

Jodåsåatt... Med det sagt hoppas jag att jag kan både gapa och äta normalt när veckan närmar sig sitt slut. Håll en tumme! 

Egotid

Idag efter jobbet hade jag ett par timmar för mig själv. Ett par riktigt lyxiga timmar. Såna som man sällan får möjlighet till som ensamstående Mamma. 

Jag har varit på SPA! 

Fick ett presentkort för länge sedan som det inte blivit att jag använt, fören nu idag då. Har länge velat testa massage med varma stenar då jag hört så mycket om hur skönt det ska vara. Det var alltså på det valet föll då jag skulle boka. 

Och ja jisses. Det var sååå skönt. Bland det skönaste jag gjort skulle jag nog säga. Höll på att säga att jag svävade på moln under tiden men det stämmer ju inte riktigt. Kände mig snarare hur tung som helst, fast på ett sådär skönt, avslappnat sätt ni vet. Tror faktiskt jag slumrade till lite på slutet. 

Några minuter i bastun och en sväng i bubbelpoolen på det och sen var jag färdig. 

Kan säga att det var en rätt trött men tillfreds Mamma som tog bussen hem sen. En välbehövlig pause minst sagt. 

Hemma visade det sig dock finnas någon som var ännu tröttare. En feberskruttig liten tjej som tjatat öronen av Mormor hela eftermiddagen. Som istället för att springa runt och klättra mest bara ville sitta i knät och vara. Som somnade tidigare än vanligt, nästan innan huvudet hann landa på kudden. Så imorgon får det bli en helt annan form av mys. Men, det är ju så livet är. 

En kväll ägnad mig själv

För en vecka sedan fick jag en lyxig start på dagen. Liten gav mig sovmorgon. Kvart i sju, jag minns inte när jag fick sova så länge sist. 

Och när nu dagen började så bra tänkte jag att varför inte avsluta den lika bra? Sagt och gjort, jag tog en skön pyssla-om-sig kväll. Det var också länge sen. 

Jag började uppifrån och arbetade mig nedåt. Först ansiktet med andra ord. 

Jag peelade...

...Och la en ansiktsmask (jag ser mest svettig ut men det är jag alltså inte). 

Och sen drog jag loss ansiktet. Nej, jag menar masken. Såg just lagom mysigt ut. 

Sen fick det bli fötternas tur, de stackars eftersatta "små" sakerna. Ett långt fotbad med massor av godsaker i. 

Och så lite peeling för de med. Och så fila, fila, fila. Och så smörja in.

Alltid lika skönt efteråt då det känns som att man går på moln. 

Fast jag gick inte så långt. Jag kröp upp i soffan med choklad, lite bubbel och en bra film. Ska man lyxa så ska man   Så det så. 

Nu idag får det bli lite av en favorit i repris. Tänk er samma sak fast minus fotbad, soffhäng, film, choklad och bubbel. 

Men det duger ändå. Jag har annat att se fram emot med. 

Sjukstuga

För sådär en vecka sem hade jag tänkt skriva ett inlägg om hur härligt det skulle bli med våran kommande långhelg. Alla våra planer och vad vi såg fram emot. Men det blev liksom inte så. 

Ett lätt illamående som jag först berodde på en aning åksjuka, som jag sen antog var trötthet visade sig vara magsjuka. Örk...! 

Den höll visserligen inte i sig sååå länge men lyckades ändå tömma varenda depå i kroppen. Är evigt tacksam mot Mamma som mot bättre vetande kom ner och tog hand om Liten. Jag var inte riktigt i form för annat än att ligga i soffan och sova och dricka saft (med vätskeersättning i) och vad annat som Mamma tvingade i mig. 

Var faktiskt först i slutet av helgen som jag kände mig helt hundra igen. Så alla de där trevligheterna som vi tänkt oss, ja de fick som stryka på foten. Alla utom en, som inte var planerad utan dök upp lite i sista stund men som var hur kul som helst. Vad? Det håller jag på ett litet tag till. 

Fast ska man nu försöka hitta nåt positivt i det hela så fick jag äntligen inviga mina "kalasburkar". Varför dricka den där saften ur vanliga tråkiga glas när man kan dricka den ur en fin burk med sugrör liksom. Allt blir ju lite roligare med saker som piggar upp. 

Liten ville också dricka ur dem men lyckades inte riktigt. Än. Hon lär sig nog snart och då kommer hon säkert att älska dem. 

Just dessa är från Mio och kostade en inte särskilt dyr peng. Men viktigast av allt, vi är pigga igen. Och förhoppningsvis ska denna helgen bli toppen istället. 

Vitaminboostar

Våren närmar sig mer och mer för varje dag som går och ljuset är på väg tillbaka det med, det märks. Fast det är ändå många gråmulna, tråkiga dagar och Liten är snorig titt som tätt och sprider sina baciller överallt. 

Så i ett försök att stå emot alla livsfarliga småbarnsbasilusker och att boosta med vitaminer för att hålla sig pigg i allt det gråa har jag i veckan låtit råsaftscentrifugen jobba hårt. Nästan varje dag har jag slängt ihop en juice. De ser förvisso lätt giftiga ut men smakar bra på flera sätt. 

Här är några av veckans godingar: 

Rödbeta, morot, ingefära. 

Äpple, kiwi, selleri, ingefära. 

Apelsin, morot, ingefära. 

Clementiner, apelsin, passionsfrukt. 

Testa vet jag, man blir glad av dem. Och ja, ingefära är supergott i juice. Ger ett härligt sting och är kanon för immunförsvaret. 

TAUFF Play

Torsdag = träningsdag. 

Två rundor i Milon fick det bli idag. Som så ofta annars. Tråkigt, ja men tidseffektivt. Däremot i förrgår, då fick det bli en klass. En provklass för något de inte vet än om de ska ha framöver eller inte. Fast jag hoppas verkligen att den kommer hamna på schemat! Och då såklart på en tid då de har barnpassning. 

Det som skulle testas under veckan, med totalt tre pass, var TAUFF Play. Hade aldrig hört talas om det innan men det lilla jag hann läsa på innan lockade absolut. En klass som tränar både styrka, balans, rörlighet och kondition på ett lekfullt sätt med enbart kroppen som hjälp. Ja både sin egen kropp och andras. Man tränar nämligen delvis i par, både med varandra och mot varandra. 

Vi var hela sex modiga tjejer som vågade oss på att testa det allra första passet som var i tisdags. Och jisses så kul det var. Det är sällan som jag faktiskt skrattar på ett pass medan jag tränar men det gjorde jag då. Ibland glömde man nästan bort att det var träna man gjorde och inte bara lekte men jag lovar, det kändes i kroppen efteråt att det visst var tränat man gjort. 

Sen beror det nog lite på vem man får som partner hur jobbigt det blir. Hon jag körde ihop med var kanske inte jättebra på det där med att peppa och ge järnet så jag fick försöka driva på mig själv lite extra under de mer individuella delarna. Däremot verkade hon ha kört lite mer utanför sin komfortzon än normalt och det är ju alltid kul när man får någon dit. 

Det här var lite av det vi roade oss med:

Och vill man läsa mer om TAUFF så kan man göra det här.

DaddyCamp

Äntligen har barnpassningen på gymet kommit igång igen efter julen! Så skönt att starta igång kroppen igen. Segt men skönt. 

Nu har jag dessutom fått möjlighet till ytterligare ett pass per vecka. Man har nämligen dragit igång Daddycamp på gymet. Ett pass för föräldralediga pappor men där även mammor är välkomna så länge barnet kan förflytta sig på egen hand. Och ja, förflytta sig kan ju Liten. 

Jag var visserligen ända mamman där men spela roll. Tycker faktiskt det var roligare än mamma-barn träningen jag på i våras. Här pratade alla med alla och det skrattades och skämtades och det hojtades. Sådär som jag tycker det ska vara. Som jag är van vid från Ronneby. 

Dessutom blev jag lätt full i skratt då det första jag möttes av var ett "Hej! Dig känner jag igen, du har gått på mina spinningpass." Och jo visst, men det var väl en sådär 4-5 år sedan. 

Men passet då? Cirkelfys med vanliga, enkla basicövningar med barnen som vikt eller som något att jaga efter. Eller viktplattor om inte de små ville vara med. 

Ett skönt pass med andra ord och barnen verkade tycka att det var kul. I början när vi värmde upp stod dem dock som paralyserade och stirrade på oss. Som om de undrade vad tusan vad vi höll på med. Det såg rätt kul ut. 

Så även om jag nu inte är pappa så kommer jag fortsätta gå på DaddyCamp. Varför inte liksom. 

40 minuter kettlebell

Bilden är lånad. 

Jag är död. Eller okej, kanske inte. Bara lite. 

Idag var det dags att inleda projekt komma i form igen. Det behövs, minst sagt. Jag har varken flås eller styrka längre känns det som. Det är rätt knäckande vill jag lova. Jag menar jag vet ju var jag varit. 

Men visst skulle jag behöva välja mellan träning eller att ha Liten så är ju valet hur enkelt som helst. Jag är hellre otränad och har Liten än vältränad och utan Liten. 

Fast nu behöver jag ju inte välja antingen eller. 

Så därför kickade jag igång med 40 minuter kettlebell. 40 fruktansvärda men ändå underbara minuter. Jag körde bara med 12 kilo (8 på ett par övningar) men jag kan lova en sak, det kommer att kännas imorgon. Och i övermorgon. Det känns redan. 

Alltså är det precis som det ska. Nu kör vi! 

Något positivt för mig själv

I typ februari eller nåt skaffade jag gymkort igen efter flytt och förlossning och sånt. Jag var jätteduktig och gick på mamma-barn träning med mera och kände att, yey, jag kanske kan hitta igen min kropp igen. 

Men sen blev det operation för Liten, massa sjukhusbesök och tider att passa dagligen i flera månader. Och där någonstans tappade jag energin och orken att träna. Och efter ett tag även motivationen. Viljan fanns men det räckte liksom inte. 

Så fick jag då min vivofit. Motivationen började komma krypande tillbaka. Sen fick jag möjlighet att följa med Mamma och träna innan vi åkte för att fira Mormor. Då fick jag verkligen en bekräftelse på i vilken kass form jag är. Det visste jag ju visserligen redan men det är alltid en annan sak att få det svart på vitt. 

Bättre spark i baken kunde jag väl inte få antar jag. Igår var jag därför in på Wellness här i stan och pratade med dem som snabbast. Jag har tränat där förut och trivts och de har barnpassning tre gånger i veckan vilket är i princip ett måste. Vi bokade in ett möte idag där vi pratade, kikade och ja, tecknade avtal. Nu ska jag bara "skola in" Liten på barnpassningen så kan jag börja köra sen. 

Ska bli grymt skönt att börja komma igång lite igen. Jag är ju en träningsmänniska. 

Dessutom känner jag att jag behöver något positivt just nu. Är så mycket som inte går min väg just nu. Först strul med förskoleplats som jag ännu inte vet hur det kommer att lösa sig med men som jag för en diskussion med kommunen kring. Sedan en chans att få jobba som massör några timmar i månaden som jag måste tacka nej till då jag inte har något eget företag. Och att starta ett hastigt och lustigt utan att tänka igenom det känns inte som något alternativ. Speciellt som de inte kan lova någon fortsättning. Plus lite annat smått och gott... 

Så ja, ett nytt gymkort hoppas jag gör gott. På många sätt. 

Vivofit och jag

Inte nog med att jag fick en fin tekanna av familjen när jag fyllde år, jag fick en spark i baken också. Ni vet ju att jag har klagat över det här med bristen på träning. Att jag har svårt att få ihop det med Liten och gymet. Att jag har svårt att hitta motivationen på egen hand. Och att just de sakerna känns pissigt för en tidigare träningsnörd som jag. 

Det är inte bara ni som fått höra det. De också. Antagligen betydligt oftare till på köpet. Så nu tyckte de nog att det var läge att aktivera mig lite mer. På ett sätt som funkar just nu, som situationen är nu och ett tag framöver. 

De har nämligen satt en ny klocka på min arm. En klocka som inte bara är en klocka utan som också talar om för mig hur många steg jag tagit under dagen. Och inte minst, talar om hur många till jag ska ta för att den ska vara nöjd. 

Lyckas jag klara dagens mål, ja då höjer den automatiskt målet för imorgon. Så egentligen blir den väl aldrig riktigt nöjd, den vill alltid mer. Sen kan den såklart bli mer grinig ibland än annars. Som om man suttit stilla en timma, då börjar den lysa rött och slutar inte fören du rört på dig en stund. 

Vad då, res dig upp och gå din latmask eller du får en spark i baken sen. 

För jo, sen kan du synka den med mobilen eller datorn och då får du svart på vitt vad du gjort. 

Du får förutom antal steg se hur stor del av dagen du varit aktivt. Eller inaktiv. Hur du sovit under natten. Du kan vara med i utmaningar och se hur du står dig mot andra. Och vill du kan du hålla koll på både vikt och kalorier. 

Den håller även koll på dina stegrekord och ger dig små utmärkelser nu och då. 

Och vet ni. Jag älskar sån här fakta. Det är sånt som triggar min vinnarskalle. Att hela tiden klart och tydligt sevad jag kan förbättra och jobba mot. 

Jag älskar hela den här prylen! Den funkar för mig. Ja förutom igår då, då jag inte klarade mitt mål eftersom jag vägrade att gå ut. Men då fick jag i alla fall dåligt samvete. 

Så jo den motiverar mig. Sparkar mig i baken och ger mig ett konkret mål, varje dag. 

Jag tror det här blir bra och antagligen blir både min familj och ni glada om det blir lite mindre gnäll. 

Men nu är det dags att stänga ner och slå på sleep mode... 

Att försöka förbereda sig

Imorgon åker vi ner till Lund. Liten ska läggas in på barnkirurgen för undersökning i narkos och eventuell operation. Är väl en del blandade känslor inför det hela. Samtidigt som det känns skönt att vi äntligen får komma dit gör det såklart också lite ont i Mammahjärtat att de ska söva och greja med min lilla tjej.

Så nu har jag försökt förbereda för det hela. Så gott det nu går alltså.

Skrivit upp alla frågor jag kommit på. Googlat. Det där med att googla är i och för sig inte alltid så bra men jag är en sån som vill ha så mycket info som möjligt, då känner jag mig lugnast. Men det har inte gett så mycket. Den mesta infon jag hittat rör mest de som har en klart svårare variant av den diagnos som Liten klassas under.

Klokare har jag alltså inte lyckats bli även om jag kanske vet lite mer. Snarare har det gett fler frågor.

Fast frågorna kan man ju samla på hög och få besvarade av läkarna.

Men trots att jag egentligen inte vet jättemycket inför ingreppet i nuläget så känner jag mig inte särskilt orolig. Ser ingen anledning att oroa mig fören jag vet om det är något att oroa sig för. När vi var på första besöket där för ett tag sedan fick läkaren det dessutom att låta som att det inte var nån jättegrej att åtgärda. Så får väl hoppas att han verkligen menade det för de kan inte säga så mycket innan de undersökt henne ordentligt. Fast han kändes förtroendeingivande.

Därför får jag väl återgå till packningen nu. Vill ha med mig så lite som möjligt men vet inte om vi ska vara borta 3 dagar eller 6 eller... Ja ni fattar, har ingen aning om när vi kommer hem.

Ja, ja det blir nog bra vilket som. Huvudsaken är att det blir så bra som möjligt för Liten.

Hon är ju det viktigaste!

Farliga förbindelser

Kakor. Mm... Det är goa grejer det. Speciellt om de är frysta. 

Totalt livsfarligt att ha hemma om man är en sån som jag. Och just nu finns det alldeles för mycket sådana godsaker i frysen. 

Inte bra, inte bra... 

Hade ju bakat lite inför namngivningen och allt gick inte åt. Små läckerheter som bara ligger där och väntar på att någon ska sätta tänderna i dem. 

Gott för smaklökarna, mindre bra midjemåttet. Har ju redan sådär en tre kilo kvar att bli av med sen graviditeten och med tanke på min träningssvacka som råder är det inget vidare. 

Men känner jag mig själv rätt så lär de där burkarna i frysen inte finnas kvar allt för länge och då får det bli no, no för såna godsaker. 

Visst det är sommar och en eller annan glass lär väl slinka ner. Men i övrigt får det vara stopp ett tag. 

Om jag klarar det? Jadå, är bara att se till att det inte finns något hemma som frestar. 

Får jag sen ordning på träningen igen (vilket jag ska få) så är det mer ok att unna sig något gott nu och då. Ja ibland alltså. 

En flygande Mors dag

Tänka sig, igår fick jag fira min första Mors dag som Mamma. 

Kan väl inte påstå att jag blev direkt firad men en skön dag hade vi. Liten har ju inte lärt sig det där med att göra frukost på säng och sånt. 

Vi firade genom att ta busen till Ronneby för att tillbringa några timmar i Brunnsparken med Acroyoga. Det kan man verkligen inte klaga på. Att tillbringa ett par timmar i en fin park, i strålande sol, med trevliga människor och så flygande såklart. 

Är så härligt det där med att flyga. Nu körde vi inte så avancerade grejer som jag fick testa med brorsan tidigare i år. Däremot fick jag lära mig mer från grunden både som flygare och som bas. 

Men det är så häftigt att man med lite bålstabilitet, kroppskännedom och tillit kan göra saker som man inte ens tänkt på att man kan göra. 

Synd bara att allt sånt där roligt är i Ronneby nu när jag inte bor där längre. Fast har jag lite tur kanske det kan bli en grupp även här i stan så småningom. 

Hoppas, hoppas, HOPPAS!

Skärpning damen

Jag har varit slarvig de senaste veckorna nu. Både med att äta, träna och att få saker gjorda i största allmänhet. Har varit trött och seg. Och det är klart det blir ju inte bättre om man slarvar med att äta (och då menar jag inte enbart vad jag äter utan också ATT äta) och träna. Jag vet...

Så nu får det bli skärpning!! 

Med start nu, omdelbums. 

Jag har haft sånna här perioder förut så jag vet hur jag ska göra. Det gäller bara att planera. Bestämma i förväg vad jag ska äta de kommande dagarna. Och absolut inte ha godsaker hemma. Enkelt men effektivt. 

Fast det är klart, visst vill man kunna unna sig något gott såhär på helgen. Men det finns ju faktiskt bra alternativ på godsaker. Som frukt och bär. Så fick bli en liten runda in till stan idag och ett besök hos Parken frukt och grönt. 

Jordgubbar och minivattenmelon blev resultatet. 

Så nu när middagen (lasagne) är äten. Disken diskad. Liten nattad. Och ljusen tända. Då är det kanske dags att njuta av de där röda fina bären i kylen. 

De, en kanna te och en film. Det får bli min kväll det. 

Trevlig lördag på er! 

Blodomloppet 2014

Igår var det så dags för årets upplaga av Blodomloppet. Kanske inte kändes som en helt optimal dag med tanke på vad jag pysslade med i helgen. Men vad tusan. Det är ju en kul grej så klart man måste vara med. Dessutom hade vi fått ihop ett lag även i år. Laget med det fantastiska namnet D4F baserat på våra efternamn. 

Jag, Pappa och Mamma sprang 5 kilometer och Axa samt en knutte som kompletterade vårat lag promenerade. 

De hade gjort om lite i starten så inte alla startade samtidigt vilket gjorde att det inte blev fullt lika trångt som i fjol första biten. Inte för att det flöt obehindrat men det tog i alla fall inte tvärstopp. 

Pappa hade glömt både ledsagartröjan och bandet vi hade på halvmaran så vi fick köra med spännband mellan oss. Det funkade men var inte lika behagligt som det vi hade sist. Vi tog oss i alla fall runt och det med en rätt hyfsad tid. Klockan stannade på 28.23 vilket jag är nöjd med med tanke på att det inte var så länge sedan Liten kom till världen och att jag inte sprungit jättemycket sen dess. Det som känns lite jobbigt är att vi måste hålla samma tempo fast betydligt längre om vi ska klara en halvmara på precis under två timmar. Hjälp! 

Mamma gjorde också en bra tid på 36.33. Hon har det rätt slitigt när hon springer så jag tycker det var riktigt bra jobbat. 

Promenerarna har jag ingen tid på men en skön promenad fick de. Det blev även en extra promenix efter målgången då vi tog med oss våran fikakasse hem till mig. Är ju det som är fördelen med att vara ett lag. Att man får en rejäl fikakasse att mumsa på efteråt. För fika är alltid trevligt. 

Så summa summarum. En trevlig kväll. Och Axa funderar redan på om inte hon också ska springa nästa år. Det gillar jag, det är rätt tänk! 

Vårens baksida

Det finns en liten, liten nackdel med alla dessa sköna dagar så här på vårkanten. Man tar gärna av sig lite för mycket när solen börjar värma. Och vad händer då? Jo man blir förkyld såklart. 

Inte för att jag beställt nån förkylning men den verkar ha bjudit in sig själv. Sitter här i soffan snorig, hängig och ont i hela kroppen, nästan feberkänning. Undrar om jag inte ska ta ett bad istället. Massor av varmt vatten. Tror nog det... Vi hörs! 

Var tog våren vägen?

Idag är det en sån där grå dag då molnen är tunga och regnet faller långsamt men konstant. En sån där dag då man helst håller sig inne. En sån där dag då man börjar undrar var våren tagit vägen. Om vi på något märkligt vis hoppat raka vägen till hösten. 

Fast i köket står beviset för att våren faktiskt är här och att vi är på väg mot sommar. Vitsippor! Mamma hade med sig ett knippe av dessa underbara vårens budbärare. Jag bara älskar dem. 

Hon hade även med sig några tidningar som jag fick "ärva". Så ikväll hoppas jag att Liten somnar då hon ska så jag får lägga mig i ett underbart bad och bläddra i dem. Och njuta av både bad och några bitar god, mörk choklad. Det skulle vara fredagsmys på hög nivå.

Men vi får väl se. So far har Liten inte visat sitt bästa humör direkt. Håll en tumme.

Att göra nåt jag inte gjort på länge

Promenera har jag gjort en hel del sedan Liten kom till världen. Idag tog jag dock det hela ett snäpp längre och la in kortare löpsekvenser. Löpning alltså, det var ju hur länge sen som helst sen sist. Lär väl ta ett tag innan jag är tillbaka men tillbaka ska jag. Måste bara se till att kroppen hinner med så det inte blir några skador.

Fick bli lyktstolpsintervaller idag. Sprang en - gick två. Konditionsmässigt var det inga problem men är trots allt bara tre månader sen jag födde barn så får vara lite snäll mot mig själv. Det jobbigaste var nästan att komma ihåg att lyfta upp och hålla in de nedre regionerna. 

Så här efteråt känns det fortsatt bra. Lite, lite öm i blygdbensfogen. Men observera, öm, inte ont! Jag tolkar det som att jag lagt mig på en bra förstanivå. Får alltså bli att fortsätta så.