Ibland undrar jag var tiden tar vägen och varför man gör de prioriteringar man gör. Det har gått i princip ett helt år sedan jag träffade två av mina närmsta vänner. Men idag, idag hade vi äntligen lyckats planera in en träff. En pandemivänlig träff utomhus där vi kan hålla avstånd till andra och utan att kramas, hur konstigt det än känns. Jag som alltid kramas.
Tjärö. Ja det var dit vi åkte. Jag har aldrig varit där förut så extra kul för min del att få upptäcka ett nytt litet hörn av vår del av landet. Idag såg ön dessutom lite lagom mystiskt ut då den låg insvept i dimma när vi närmade oss med båten.
Det var bara en kort men fin båttur från Järnavik till Tjärö.
Vi promenerade genom kohagar och skog och över klippor. Vi gick upp till en vacker utsiktsplats där vi åt lunch. Där hade vi utsikt över både delar av ön och havet runt omkring. Jag är ju rätt svag för just den kombon, höjder och hav. Solen sken från en nästintill klarblå himmel, det var bara de där dimbankarna som kom inrullande med jämna mellanrum. Då var det som att bli insvept i en kall, fuktigt filt för en liten stund.
Allt eftersom tiden gick brände solen bort mer och mer av den där dimman och jag kände att det var dags för ett bad. Med två badkrukor till polare var det bara jag som badade men det var skönt ändå. Ja det blev faktiskt två bad till och med, på olika ställen. Jag försöker vänja mig vid att bada även om det inte är supervarmt i vattnet och det underlättar helt klart när man, som idag bara kan glida ner från en klippa och inte måste vada ut. Då hinner man inte känna efter så noga.
Det fanns gott om olika badmöjligheter på ön, beroende på vad man känner för och gillar. För den modige finns till och med en 12 meter hög klippa att hoppa ifrån (den till höger).
Efter mitt bad var vi i alla fall glassugna alla tre så vi tog oss varsin glass på bryggan innan det var dags att passa båten tillbaka till fastlandet igen. Soliga sommardagar kräver ju nästan glass, eller hur?
Behöver jag säga att det varit en helt fantastisk dag. Så välbehövlig.
Det var så kul att äntligen ses igen. Prata om allt möjligt som händer i våra liv och bara vara. Skratta. Ja ni vet hur det är med gamla vänner. Även om man inte setts på länge så spelar det ingen roll och det är så härligt.
Och just det, den där badklippan, jag hoppade Fast från lillasystern till vänster i bild. Det var inte graciöst eller snyggt på något vis och jag var nära att backa men jag gjorde det. Jag tror på att utmana sig själv på olika sätt och jag tror aldrig jag hoppat från en klippa så förut så det var väl på tiden. Och det känns bra att jag gjorde det.
En perfekt start på semestern!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar