Stockholm Halvmarathon 2013

I lördags var det så dags för en av årets stora utmaningar. Stockholm halvmarathon. I år var dessutom en större utmaning än vad det varit tidigare och det av två orsaker. Framför allt har jag inte tränat för den. Jag har bara sprungit 5 kilometer det senaste året. Även om jag tränat mycket annat så är det ju inte riktigt samma sak. Sen är jag ju dessutom gravid. Är i slutet av vecka 23 nu vilket börjar sätta sina spår. Hade det nu inte varit för att jag är orsaken till att Pappa ska springa så hade jag nog kanske inte brytt mig om att springa i år. 

Så i fredags körde vi då jag, Mamma och Pappa upp till Stockholm. Vi hade funderat lite på att kanske gå på nåt av alla intressanta museer där uppe men vi var lite sega på att komma iväg hemifrån så det blev en rätt lugn eftermiddag/kväll i stan. Vi åkte först till Kungsträdgården och hämtade ut nummerlapparna. Jag passade även på att ändra startgrupp så jag och Pappa skulle kunna springa ihop. Jag skulle ju utnyttja honom som ledsagare hade jag tänkt :)

Sen blev det till Pappas stora glädje (not!) besök i ett par butiker på vår väg mot Gamla stan och kvällens middag. Pastauppladdning så klart :) Lördagen blev sen om möjligt ännu lugnare. Vi inledde med en REJÄL hotellfrukost och sedan åkte vi så småningom in till Kungsträdgården igen och intog en parkbänk i väntan på starten då Stockholm bjöd på rena sommarvärmen såhär i mitten av september. 

Till slut blev så klockan 16 och starten gick för vår del. De första kilometerna rasslade på i ett bra tempo trots att vi sagt att vi skulle ta det lugnt hela vägen men vi drog ner på tempot efter ett tag då jag påpekade att vi ju ska orka hela vägen. Vi lyckades hitta en okej lunk som passade oss båda. Första milen gick rätt bra, vi gick bara ett par kortare bitar då jag kände att magen "skumpade". Var också tvungen att ta en kisspause strax innan milpasseringen och det har jag ju aldrig behövt tidigare när jag sprungit ett lopp. 

Någonstans efter milen började jag dock få lite känning av fogarna, vilka jag inte alls känt av tidigare under graviditeten. Det gjorde att vi fick gå lite mer men det gick ändå bra. Ja fram till de sista 4-5 kilometerna vill säga då jag började få rejält ont men då var det ju så liten bit kvar att det bara kändes löjligt att bryta. Istället gick vi väldigt mycket då det kändes bättre för mig än då vi sprang. Pappa däremot har en fot han får lite ont i ibland och för han funkar det bättre att springa. Bra kombo va? :)

Men i mål kom vi! Under maxtiden på 2.45 dessutom vilket väl också var vårat mål för dagen. Visst marginalen var inte jättestor, men ändå :) Vi kom in på 2.38.09. Det är 34 minuter långsammare än min tid från ifjol men det går inte att jämföra så jag är absolut nöjd!

Bortser vi nu från min blygdbensfog så kändes loppet bra. Konditionen var aldrig något problem och jag kände mig betydligt mer avslappnad när jag inte behövde lägga en massa energi på att försöka se allt som jag egentligen inte ser. Som att slippa hålla så mycket koll på allt folk runt om kring, att bara kunna titta ner när solen bländade, att inte behöva oroa sig för trottoarkanter eller att försöka se i mörka partier som under broar och i Klaratunneln. Att det sen gav en hel del positiva reaktioner från andra löpare och vid målgången att det stod ledsagare på Pappas rygg samt att vi sprang med band mellan oss, ja det var "bara" ett extra plus :)

Så jag får nog snällt inse att jag verkligen har nytta av att ha ledsagare i sammanhang som detta. Frågan är väl bara hur jag ska lösa det längre fram. I helgen gick det ju bra att springa med Pappa men han är osäker på om han vill springa i alla fall halvmara igen och även om han gör det, kommer vi att hålla samma tempo när jag är tillbaka i min vanliga form? För jag tänker börja springa igen om än först nästa år. När Knoddis är född och när kroppen återhämtat sig från förlossning mm vill säga. Nu får det bli annan träning. För jo, även jag har lite sunt förnuft!

Egentligen borde jag väl ringa Mr. Sjukgymnast igen för även om jag inte ska springa just nu så kan jag ju jobba med att bygga upp styrka i rygg och höfter och på så vis förebygga att få nya skador. Känns bara lite kymigt att höra av sig när det var så länge sen sist.

Men nu lockar soffan och en bok och det blir kul att se om jag får med mig benen upp, eller om jag som igår, får lyfta upp dem. Helt klart spännande vad en fog kan ställa till med ;)