Vi hade ju anmält oss som lag i år jag, Mamma, Pappa samt svärföräldrarna. Och kan väl inte påstå att någon av oss var i superform direkt, speciellt inte vi Furudahlare. Jag kände mig allmänt hängig, trött och olustig. Pappa har precis varit förkyld och fick ändra från sin planerade mil till 5 km. Mamma hade tagit över Pappas förkylning och var inte alls pigg. Hon hade bestämt sig för att ställa in men ändrade sig i precis innan starten och körde utan träningskläder och allt :) Kerstin och Alf däremot var väl i väntad promenadform.
Eftersom nu Pappa bytte från milen till 5 km så sprang vi ihop. Och rent spontant sträckte han ut en hand som jag fick låna. Jag är inte van att springa ihop på det sättet men det var väldig skönt. Jag kunde lägga energin på att springa istället för att se allt som jag egentligen inte ser :) Speciellt när vi var i skogen och där det var som trängst med folk var det skönt att ha någon som lotsade väg och varnade för sånt man kan snubbla på. Så tack Pappa! Däremot får vi nog träna lite på tekniken till nästa gång och ha en kort slinga eller liknande så vi inte behöver hålla händerna då det är lite osmidigt :)
Vädret visade sig från sin fina vårsida, när vi kom dit vill säga. Efteråt när det var dags för den där efterlängtade fikakassen var det inte lika mysigt längre. Men vad gör man? Jo man kör lite picknick i alla fall och hoppas på att man inte ska frysa ihop på kuppen .) Och trevlig var det ändå!
Men tiden, den ska vi inte prata om :) Är glad att jag bestämt mig för att skita i tiden för jag presterade personsämsta på sträckan. Visserligen stod det i princip stilla hela första kilometern och det gick inte att förbi. Men ändå :) Jag och Pappa kom i mål på 33.40. Mamma däremot som skulle "gå" (vilket hon såklart inte gjorde :)) tog sig runt på 40.51 vilket jag tycker var riktigt bra gjort.
Medaljen, ja den hamnade längst in i skåpet ihop med de andra i samlingen. Jag kan inte hjälpa det men jag gillar medaljer :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar