Home sweet home

Sådär ja, då var jag hemma igen. 

Efter en natt där jag faktiskt slapp frysa och en morgon med frukost vid ett köksbord var det dags att vinka hej då och ta mig an den sista etappen på min cykling. Målet var Ronneby för att sedan ta tåget den sista lilla biten hem. Men hallå, varför då tänker ni säker. Jo för att till stor del så går cykelvägen från Ronneby mot Karlskrona precis bredvid E22:an och även om det är räcke emellan känns det inte direkt lockande med tanke på trafiken som kör där. 

Idag var målet bara att komma hem. Ni vet hur det är när man börjar närma sig hemma. Då är man inte sugen på några avstickare eller stopp längs vägen så jag trampade mest bara på. Och det gick uppför. Kändes nästan lite som Brösarp i repris. Visst det var en hel del uppförsbackar men det var nog även att jag kände mig lite tung i benen. Trots allt är jag inte van att cykla på det sätt som jag gjort denna veckan. 

Det var några sträckor som jag inte kände mig helt bekväm med idag. Där man kom ut på lite större, mer vältrafikerade vägar. Som tur var det hyfsat korta bitar och på den värsta av dem var det rejält bred vägren så det gick ändå okej även om jag var glad när jag kunde svänga av. Men allt gick som sagt bra och jag kom fram till Ronneby med sådär lagom marginal till nästa tåg. Nu, efter några sköna timmar på stranden med bad och podd i öronen är det inte helt fel med soffan en stund. För att inte tala om hur lockande sängen ser ut. 

Dagens etapp blev 34,2 kilometer. 

Åter i Blekinge

Grått, blåsigt och allmänt grinigt. Ja det var inte direkt lockande att krypa ut ur tältet imorse. Det kändes så pass grinigt ute att jag faktiskt åt min frukost inne i tältet för en gångs skull. Annars tycker jag att det är ganska skön känsla att sitta ute och äta. Innan jag, lite motvilligt, packade ihop mig för dagens cykling sprang jag faktiskt ner till sjön för att kolla näckrosorna fast dem var lika slutna som igår kväll.

Dagens etapp skulle ta mig till Karlshamn via Sölvesborg och Mörrum. Jag tog mig alltså ut ur Bromölla och hittade skyltningen för cykelleden och kände mig ganska nöjd över att det gått så bra att komma rätt på leden igen efter min lilla avstickare. Det skulle jag uppenbarligen inte gjort. Efter ett par kilometer lite drygt var jag osäker på en korsning och kollade kartan bara för att inse att jag visserligen var på rätt led men att jag cyklade den åt fel håll, tillbaka mot Kristianstad. Det vara bara att vända och efter ett tag hittade jag en tidigare missad skylt och kunde nu börja röra mig åt rätt håll. Ja, ja... jag fick i alla fall en pratstund med några söta kossor. 

Vägen till Sölvesborg var fin och ganska lättrampad. Det blev visserligen nån liten felkörning till men ingen som orsakade någon direkt omväg. Väl framme tog jag ett kortare stopp för att fylla på med lite energi. Jag var, vädret till trots glassugen och vad ska man säga? Det tog ett tag innan jag trampat upp värmen igen. 

Sölvesborg har en lång och fin gång/cykelbro som jag hade sett fram emot att få cykla över men i blåsten och småregnet tappade den en del av sin charm. Det var inte sådär att jag var jättesugen att stanna och titta  som jag nog hade gjort annars. 

Även andra sträckan, den till Mörrum var lätt men inte riktigt lika trevlig. Det var visserligen cykelbana till största delen som följde den gamla vägen men det gjorde också att man hela tiden hade väg precis bredvid sig åt en hållet samtidigt som E22:an bitvis inte var särskilt långt borta åt andra hållet. Sen var jag som sagt rätt kall just då (det var nära att jackan åkte på) och trampade mest på för att komma fram. 

I Mörrum stannade jag till vid ån en stund. Den är rätt mäktigt där den forsar fram. Även om den var häftig nu så var det ingenting mot i våras då det var rejäla översvämningar och vattenstånden måste ha varit minst en meter högre. 

Slutmålet för dagen var som sagt Karlshamn och den sista lilla biten dit gick lätt och kändes av någon anledning rolig att cykla. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde den rolig men det var den. När jag kom fram gjorde jag ett kortare stopp och sa hej till Karl-Oskar och Kristina som står där och spejar ut över havet och reflekterar över Amerikaresan. 

Sedan var det bara några få meter kvar hem till en kompis där jag nu slagit läger för i natt. 

De senaste dagarna har på sett och vis varit nån slags tyst retreat för mig själv vilket har varit skönt på sitt sätt men ikväll var det trevligt med lite sällskap. En promenad, thaimat och småprat. Och nu har jag slagit upp tältet och krupit ner i sovsäcken för vad som bör vara sista natten för det här lilla äventyret. 

Dagens etapp blev den längsta hittills, 54,7 kilometer. 

Cykling med lite fusk

Imorse hade jag bestämt mig för att ta det lugnt. Anledningen var att jag ville invänta brödbilen som tydligen kommer med nybakat bröd varje morgon. Vem kan motstå det. Och med en halvdan, småkall natt med konstiga drömmar om Barbie bakom sig var det skönt att sitta i solen och slappa lite. 

Men frukosten tog slut, tältet revs och så satt jag åter på sadeln igen. Fast knappt hade jag hunnit starta fören ett av fästena till min ena väska flög loss i ett litet gupp. Jag satt ett bra tag och försökte få dit det igen men utan att lyckas. Jag kunde i alla fall få dit väskan igen men den sitter såklart inte lika bra. Jag får kolla mer på det när jag är hemma och så länge får jag ta det lite försiktigt. 

Dagens första mål var Åhus och det var rolig cykling på vägen dit. Fin natur och sköna vägar. Det var åkrar och tallskogar om vartannat och hux flux var jag framme. 

Jag hade planerat att äta lunch i Åhus så jag inledde jakten på mat till min kurrande mage. Det är märkligt vad jag har varit hungrig de här dagarna. Det är ju inga superdistanser jag cyklar så jag borde inte behöva bli så hungrig kan man tycka. 

Men, men... Tillslut hittade jag ett matställe som var både öppet och som hade lediga platser och en riktigt smakrik pizza slank så snällt ner. Soltorkade tomater, fetaost, ruccola, lök... 

Ja, jag var mätt och belåten när jag gav mig iväg mot Kristianstad. Den sträckan var inte lika trevlig. Eller tja, åt ena hållet var det väl egentligen fint men det förstörde av att stora vägen låg precis bredvid åt andra hållet en stor del av vägen. 

Väl framme i Kristianstad började det regna så medan den skuren passerade smet jag in på Espresso House och drack te. Jag och te ni vet. 

Och sen, sen fuskade jag faktiskt lite. Jag tog nämligen tåget en station, till Bromölla. Där campar jag inatt nära en stormig Ivösjön. Jag gick en liten sväng intill sjön tidigare ikväll och måste kanske göra om det igen imorgon. Det fanns nämligen näckrosor i sjön men dem hade slutit sig för kvällen. 

Just nu började regnet smattra och jag tänker att jag borde springa ut och ta in min handduk som hänger på tork. Men jag håller tummen att regnet är tillfälligt för jag har precis fått upp värmen i sovsäcken. Ikväll kör jag dubbla lager kläder så nu borde väl även jag hålla mig varm. 

Dagens etapp blev 45 kilometer. 

Motlut

Inatt önskade jag att jag tagit min varma, mysiga dunsovsäck. Visst det var inte superkallt men jag var glad att jag hade underställes nära till hands. Ikväll blir det underställ på från start, bara för säkerhets skull. Frysa är inget som jag gillar. 

Det där regnet fortsatte hela natten så när det var dags att packa ihop imorse var det ett blött och skitigt tält som åkte ner i påsen. Just så lagom mysigt men så blir det ibland. 

Jag gav mig iväg genom ett rätt lugnt, morgontrött Kivik och i början kändes det ganska lätt. Passerade några äppelodlingar och en och annan åker. Platt åkerlandskap är ju lite Skåne i ett nötskal. Fast jag cyklade mot Brösarp och just där är inte Skåne platt utan väldigt backigt vilket också kändes kan jag lova. 

Ganska snart började det gå uppför och uppför och uppför. Tror jag cyklade nästan konstant uppför i närmare en mil. Och nånstans där passerade jag en man som började prata. Blev stående där i en dryg halvtimme. Inte för att samtalet gav mig särskilt mycket utan för att han behövde det och jag hade ingen panik. Han led av mental ohälsa och kände stark oro och ensamhet och kunde inte få komma till sitt stödboende fören om ett par dagar. Så om han blev hjälpt av att jag stod där och lyssnade, småpratade lite och gav honom ett par klappar på axeln, jamen då var det väl värt den tiden. 

Sen trampade jag vidare. Uppför. Kände mig helt slut när jag kom fram till mitt tilltänkta lunchställe vid Alunbruket. Ett jättemysigt litet ställe. Uppenbart även väldigt populärt och det hade nog inte gjort något om dem varit nån man till i personalen. Det tog ett bra tag innan man fick beställa men jag slapp i alla fall köa för att få bord som en del som kom lite senare fick göra. Och efter att ha fyllt på med såväl mat som rejält med vätska klarnade huvudet så jag kunde ge mig av vidare. 

Det var förvisso en del uppförsbackar kvar men inte som innan. Jag fick även en hel del goa nedförsbackar så dagens andra halva kändes klart bättre att cykla. Det rullade på så att säga. Fina småvägar och gamla banvallar var lite som passerades och det var riktigt trevlig cykling. 

Då jag ville få upp tältet i tid idag för torkning och då jag inte orkade leta vatten och sen lämplig tältplats så blir det camping inatt. Så nu har jag både fått ligga på stranden en stund och borra ner fötterna i sanden och duschat. Det känns lyxigt. 

Nu roar jag mig åt att tjuvlyssna på dem i tältet intill. Dem verkar inte vara överens om hur något ska göras och har resväska med sig på tältsemester. Ja, det är faktiskt ganska underhållande. 

Dagens etapp blev 47,8 kilometer. 

Mamma på vift

När det kommer till semestern brukar jag försöka ha så mycket som möjligt av min semester ihop med Luma. Såklart. Men för att få mer än en veckas sammanhängande ledigt på sommaren brukar jag ta en vecka för mig själv. Det kändes jättekonstigt från början men jag bestämde mig för att det skulle bli en vecka när jag gör något bara för mig själv. För min egen skull. 

För två år sedan vandrade jag på Bornholm och förra året åkte jag till Paris. I år är det cykling som är tanken. Jag ska cykla sydostleden från Simrishamn till Karlshamn och sedan svänga av hemåt. Om jag cyklar hela vägen hem eller tar tåget nån bit på slutet vet jag inte än, det återstår att se. 

Idag var det i alla fall dags att ge sig iväg. En av de saker jag varit nästan mest nervös för var att ta cykeln på tåget. Antalet platser för cyklar är ju begränsat. Fast det gick bra och när jag bytte tåg i Lund hade jag turen att inte behöva byta perrong. 

Väl i Simrishamn hade jag tänkt ta det lugnt genom stan så man hann se lite men jag ändrade mig ganska snabbt. Det var så sjukt mycket folk och cyklar överallt att det knappt gick att ta sig fram så jag ville mest komma därifrån. 

Eftersom jag kom fram till Simrishamn först vid 14.30 hade jag bestämt att börja lugnt. Målet för dagen var således Stenshuvud naturreservat där jag läst att det fanns en tältplats. 

Cyklingen dit gick mest på cykelväg och småvägar, det var bara en passage över en stor väg som kändes sådär. Jag såg till att haka på andra cyklister just där. För att bedöma avstånd och hastighet är ju inte riktigt min grej. 

När jag närmade mig Kivik skulle jag svänga av mot naturreservatet men det var världens nedförsbacke just då så jag missade det av bara farten och fick ta en liten omväg men det gjorde inte så mycket. 

Tältet kom upp och man kan väl säga att det var fler än jag som tänkt övernatta där. Och jag som trodde det skulle kännas ödsligt. Ha. Pandemin verkar locka folk till friluftsliv, många som nog aldrig campat tidigare och som gick varv på varv till bilen för att hämta grejen. 

Hur som. Är man nu vid Stenshuvud måste man ju nästan gå upp dit med. And so I did. Det var rakt upp fast väl uppe var det fin utsikt så det var värt det. 

Men nu smattrar regnet mot tältduken och jag ska ta en tidig kväll. 

Dagens cykeletapp blev 22 kilometer. Imorgon blir det längre. 

Ett litet bad

Det har varit ett par ganska kalla, blåsiga och regniga dagar. Vi har mest hängt inne, haft hemmabio och tagit lugnt. Idag däremot, då tittade minsann solen fram och vi kände för att göra något somrigt 

Bada. 

Vi cyklade alltså bort till närmsta strand. Det var inte supervarmt i luften och absolut inte i vattnet. Men tro inte att jag slapp undan badet för det. Nä då, Luna ville att Mamma skulle bada. Punkt slut med det. 

Det var som sagt rätt kallt men jag plågade mig i och vi simmade en tur. Luna var helt plötsligt lite rädd att hon inte skulle klara det bara för att badringen inte var med. Att det däremot varit jag som släpat på badringen åt henne hade hon glömt bort. Fast det var ju inga problem alls. 

Det blev den där simturen. Sen ville till och med Luna gå upp för att hon frös. Det säger en del. Normalt brukar man få tvinga upp henne. 

Så istället för att bada låg vi på stranden och filosoferade och hade det rätt skönt. Vi kastade frisbee och skrattade. 

Att vara på stranden kan vara så mycket mer än att bara bada och det är väl himla härligt det.