Lekplatshäng

Jag behövde ta en runda in till stan igår. Det där allra godaste teet som jag njuter av om kvällarna var så gott som slut här hemma och det går ju bara inte. 

Hur skulle det se ut om den fina tekannan blev tvungen att servera te som inte är favorit kvällste? Nä ni förstår ju själva. En åtgärd var nödvändig. 

Men sen råkar Liten tycka att gå på stan, det är så sjukt tråkigt. Och inte blir det bättre nu när man måste av och på med mössa och vantar varje gång man går in eller ut. 

Så jag fick lova henne en stund i lekparken innan vi gick hem. Eller egentligen lovade jag kanske mig själv att ge henne den stunden eftersom jag vet att hon gillar det så mycket och hon snällt får följa med mig på sånt hon tycker är mindre kul. 

Inte för att det kanske spelar så stor roll till vem av oss jag gav löftet så länge jag höll det. För även om hon inte förstår ett löfte än så kommer hon att göra det en vacker dag inte allt för långt fram i tiden. 

Alltså stannade vi till i lekparken på väg hem. Hängde där både länge och väl. 

Vi gungade. 

I den där stora spännande gungan som aldrig varit ledig förut. Den som ser så skön ut om ni frågar mig. 

Och vi lekte i gruset. 

Grävde, smakade och kastade. 

Kröp omkring och smutsade ner oss så gott det bara gick. 

Förde konversationer med nysvenska familjer där nog ingen av oss riktigt förstod den andra men där barnen blev nyckeln. 

Vet ni hur kul det är med grus om man är en Liten? Jo. Jättekul för att vara exakt. 

Själv tycker jag nog bättre om de vackra höstlöven och de få blommor som fortfarande står och lyser som glada små färgklickar här och var. 

Men alla är vi olika och det är väl en himla tur det. 

Liten verkade i alla fall nöjd och glad och det var ju det som meningen med det hela. Det behöver inte vara svårare än så. 

Och ja, är hon glad så är jag glad.