Det hjälps inte. Hur innerligt illa jag än tycker om det så kommer den varje år, dagen då vi ställer om klockan till vintertid. Då vi ändrar om så det blir mörkt ute en hel timme tidigare än nödvändigt.
För det är just det där med mörkret.
Visst kylan gillar jag inte heller men den kan man då klä sig mot.
Inte så att jag är mörkrädd för det är jag inte. Nä det är den där mer än halvblinda delen av mig som blir ännu mer blind och det är lika jobbigt varje vinter. Mörkerseende är nämligen något jag helt saknar, så från skymning tills det att det åter blir dagsljus ute ser jag ingenting.
Då är käppen ett absolut måste. Egentligen borde jag använda den annars med men är väl lite för lat. Sen går det ju faktiskt inte att komma ifrån, det är lite meckigt att käppa samtidigt som man drar vagnen.
Barnvagn med superstrålkastare hade varit en riktigt bra grej. Kanske får komma på nåt där...
Men sen vet jag inte. Jag verkar ha förmågan att ständigt förtränga hur fort det faktiskt blir mörkt såhär års. Jag ger mig ut på en promenad eller för att uträtta ett ärende. Tänker att "ja men klockan är ju bara 16, det är lugnt". Fast i själva verket hinner jag knappt ut innan det börjar bli mörkt.
Att jag aldrig kan lära mig!
Eller framför allt, varför kan vi inte få ha ljuset kvar så länge som möjligt under dagen? Sommartid året runt hade jag gillat. En timma. 60 minuter, sextio, det är alltid något.
Ibland hade det varit så skönt att slippa bry sig. Bara kunna gå ut när som helst, hur som helst. Utan att tänka alls.
Men, men. That's life...
Vi har i alla fall haft en mestadels fin höst såhär långt och det är ju himla trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar