Det har väl knappast undgått någon att jag är upp över öronen kär. Ja i den där galna lilla människan jag lever ihop med.
Min dotter!
Hon som kryper omkring här hemma med en bit legostaket i munnen som värsta hundvalpen.
Som skrattar sådär så det bubblar i en då man låtsas jaga henne.
Som inte kan vara still i mer än två sekunder. Nä då kan man ju missa något.
Hon som far omkring i köket som värsta fartdåren i sin lära-gå-stol. Gärna med favoritskallran viftandes i handen.
För förstå vad rolig den där stolen är, helt plötsligt kan man ju springa alldeles själv. Men spela musik får den bestämt inte göra för då blir man så rädd, så rädd.
Och kör hon fast, vilket händer rätt ofta, blir hon sur som bara den.
För är det något hon har den här damen så är det humör. Och envis är hon så det står härliga till.
Det där med envis påstås jag visst också ha varit men det kan jag väl aldrig tro...
Hur som helst. Hon gör mitt liv så rikt.
Såklart finns det jobbiga stunder med (typ varje dag) då hon nästan driver mig till vanvett men alla hennes glada och galna påhitt överväger det flera gånger om.
Alla de där helknäppa rycken hon får.
Fast vet ni vad. Jag tror att vi alla mår bra av att vara lite tokiga ibland.
Så det är bara att se på de små och lära.
De kan de, och de delar mer än gärna med sig. Det är ju så mycket roligare att vara tokiga ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar