Att ha en kropp som längtar efter värme

Senaste dagarna, när det varit väder av det finare slaget, har jag passat på att sätta mig ute på balkongen när Liten tar sin förmiddagslur. 

Luta huvudet mot väggen, blunda och bara njuta. Lapa värme så mycket det bara går. 

Min kropp älskar det! 

Man mjukas upp. Blir rörlig igen. Det är som att kroppen smälter. 

Den är väldigt behaglig den där timmen. För en timme är ungefär vad jag får, om jag har tur. Och det räcker för att kroppen ska bli påmind. Ska börja tänka att "Åh just det ja, det är så här det ska vara". 

Så när timmen är slut och solväggen måste lämnas då blir det protester. Då får jag frysa resten av dagen bara för att jag väckt minnena till liv. Minnena om hur det känns att vara mjuk och varm och behaglig. 

Men det är smällar man får ta. Snart är sommaren här på riktigt och då ska man förhoppningsvis inte behöva frysa på ett tag.