Man vet aldrig vad som händer

Visst är väl det lite av charmen med barn? Det här med att man aldrig vet riktigt vad som kommer att hända. Att alltid måsta vara beredd på det mesta och liksom bara finna sig i det. 

Var på veckans Daddycamp idag och Liten sprang runt och busade som vanligt. Ja förutom under uppvärmningen då alla barnen återigen bara stod och glodde helt perplext på oss och undrade om vi inte var helt kloka i huvudet. Men sen, efter det, då var det bus som gällde. Bortsett från då hon fick agera vikt då såklart. 

Men i alla fall... 

Hon busar på glatt och medan jag ligger och gör situps kommer hon springandes för att vara med. Verkar det som. I nästa sekund finner jag mig själv halvt indränkt i värsta kaskadspyan. Tack för det liksom! Liten är förstås fortfarande lika glad och stojar vidare medan jag inleder projekt sanering. 

Inte för att jag bryr mig. Det är ju bara att torka. Och det var ju trots allt mitt eget barn. 

Nä, på nåt udda sätt är det lite charmigt. Att hela tiden utsättas för helt oväntade saker av ena eller andra slaget. Lite nyttigt med kanske för man lär sig att inte göra så stor affär av allting. Man måste vara flexibel och man lär sig att fort hitta lösningar på de problem som uppstår. 

Så även om jag fick lukta lite kräk under resten av passet så hade vi lika kul ändå. 

I love Daddycamp. 

Och jag älskar när Liten utsätter mig för sånt som jag inte riktigt förväntar mig. Livet liksom.