Fridfullhet

Det har varit en sån där dag idag som varit både på och inte på. En sån där dag då man ena stunden vill gå ut för att himlen är klarblå och solen skiner varmt. Väl ute vill man sen in igen för då är himlen plötsligt grå och regnet faller sakta. 

Så jag erkänner, vi har mestadels varit inne idag. Busat och grejat och myst. 

Kvällen däremot. Kvällen har varit sådär underbart ljum och lugn och skön som den bara kan bli när det varit varmt länge. När liksom precis allt sugit åt sig och nu utsöndrar värme. 

Ni vet sådär så man nästan inte märker att man är just ute. 

Så jag har varit ute. Hela, hela kvällen. Suttit på min nu ganska trevliga och mysiga balkong och bara haft det skönt. 

Jag, mina trollsländor, mina citronelladoftande ljus, min keliga katt, min tv-serie. Och ja ni har hört det förr, min stora kopp te. 

Och nyss, när det var dags att gå in. Att göra kväll. Ja då hade jag som vanligt svårt att slita mig från Litens säng när jag stoppat om henne. Jag tror jag skulle kunna stå där nästan hur länge som helst. 

För finns det något mer fridfullt än att se ett litet barn sova? Höra de lätta andetagen och de små grymtande lätena. Se den totala avslappning i hennes ansikte. I hela hennes kropp. 

Den fridfullheten, den smittar. 

Den gör så gott! Och jag känner bara sådan lycka och tacksamhet att jag får stå så pass nära att jag kan smittas.