Sorry folket

Jag vet, jag ber om ursäkt. Jag har varit riktigt dålig på att uppdatera på sistone. Ni förstår när Liten somnat om kvällen har jag varit på tok för trött för att göra annat än att sjunka ner i soffan och bilda någon slags hög ihop med kuddar, katt och temugg. (Och kanske kommer det fortsätta vara så ett tag.)

Det är som när vi låg inne på sjukhuset, tiden går både sakta och jättefort och någonstans där ska man försöka få ihop vardagen. 

Känns som att det mesta kretsar kring sårvård, medicinitvingande och läkarbesök. Massor av tider att passa. 

Jag känner mig som en himla taskig morsa som fyra gånger om dagen håller fast Liten, tvingar upp munnen och trycker i henne antibiotika. Men mycket till alternativ finns inte, det måste ju göras. 

Och jag vet att jag inte är så hemsk egentligen. Det bara känns så då hon skriker för full hals. 

Och det där med att försöka "muta" med något gott har hon inte gått på än. 

Däremot märker jag att det fått vissa konsekvenser det här med att jag måste tvinga i henne saker. Hon är väldigt misstänksam mot allt. Jag försöker få henne att smaka på lite mat vilket hon mer än gärna gjorde innan operationen. Nu däremot, nu kniper hon kategoriskt ihop munnen och vrider bort huvudet. Spottar och fräser. Såvida det inte är något hon kan hålla själv. 

Men jag tänker att jag fortsätter erbjuda och att det säkert går bättre när vi får sluta med antibiotikan. Då det inte längre är något som måste tvingas ner. 

Sen kan jag inte låta bli att förundras lite. Jag inbillade mig att det kanske skulle kunna påverka hennes utveckling något allt som hon går igenom just nu. Att det kanske skulle stagnera en aning. Men icke. De första riktiga skratten bjöd hon på när vi låg på sjukhuset och nu när hon helst inte ska sitta så mycket över hon för fullt på att förflytta sig. Det är inte långt kvar tills hon kryper. 

Gissa om Losan är glad över att hon börjat röra på sig och mer än gärna ålar sig mot hennes håll? Näe, hon ser ännu mer skeptiskt ut nu. 

Katten har full respekt mot den där lilla människan med något okontrollerade rörelser. 

Men även om det mesta just nu kretsar kring mindre roliga saker måste man ta tillvara på de små guldkorn som man har möjlighet till. De där små sakerna som gör att man orkar. 

Som när Liten lägger upp sitt bredaste leende eller bjuder på ett av de där oemotståndliga skratten. 

Eller genom att njuta några av sommarens godaste ögonblick. Som jordgubbar.

Eller varför inte jordgubbar med glass. Vardagslyx de lux. 

Eller som igår när Pappa/Morfar kom ner och bjöd på fika på stan och tillbringade hela eftermiddagen med oss. 

Det är såna där små saker som gör hela skillnaden. 

Familj och vänner ni vet. Det är bra grejer det. 

Riktigt bra!