Såhär lite efteråt

Det krävs inte mer än en tanke eller en blick på en bild för att jag ska börja le. För att glädjen ska sprida sig i kroppen som en varm solstråle. 

Jag kommer alltid att bära med mig Litens namngivning som ett väldigt fint minne och jag kommer kunna leva på den dagen länge. LÄNGE. 

Det var så fint! 

Men allt fantastiskt har sitt pris. Igår var det en tjej som var väldigt trött. Konstigt hade väl nästan varit annars. Det märktes att hon hade många intryck att sortera och bearbeta. Så vi anpassade dagen därefter. Vi stannade hemma och bara var. 

Och när hon tog sina välbehövliga små tupplurar pysslade jag på med lite av varje. Eller sökte mig till en solig fläck där jag kunde sitta och må gott. 

Var ju bland annat tvungen att stuva om lite i bokhyllan för att få plats med alla hennes nya fina saker. Är en så härlig känsla att se hur hennes grejer sakta men säkert tar mer plats här hemma. 

Saker som kommer att bidra till att skratt och glädje klingar mellan väggarna. Saker som kommer att skapa mysiga stunder. Saker som jag garanterat kommer snubbla över eller trampa på och säkerligen svära ramsor över i det tysta. 

Saker som kommer hjälpa till att göra vårat hem levande. 

Men som sagt, jag tog även varje chans jag kunde att få lite sol och värme på mig. För det var en riktigt fin sommardag igår. Klarblå himmel, strålande sol och bara en svag bris. Och middagen fick således ätas på soffkanten, i solskenet som lös in från den franska balkongen i vardagsrummet. 

Det funkade ju det med om säger så. 

Och idag, idag blir det i princip en repris av samma sak.