Kampen går vidare

För ungefär en månad sedan kom det. Det där brevet som jag gått och väntat med på med någon sorts blandning av förhoppning och rädsla. Brevet som skulle tala om för mig om kammarätten skulle ta upp mitt ärende eller inte. Och ja ni kan nog gissa vad där stod. De gav mig inte prövningstillstånd. Alltså avslag ytterligare en gång. 

Det känns så himla surt och besvikelsen var såklart stor. Man hoppas ju alltid. Hoppas att man ska få rätt tillslut. Att man ska slippa slåss för att få leva ett liv som man orkar med. Att evighetskarusellen mot Försäkringskassan ska ta slut någon gång. Men inte! Inte än i alla fall... 

Jag tänker fortsätta. Tänker försöka överklaga till högsta förvaltningsdomstolen. Speciellt som Förvaltningsrätten delvis gav mig rätt från första början trots att de avslog. Jag ska lyckas. Eller jag måste, på något sätt. Ännu mer nu än tidigare, nu när jag har en Liten att tänka på. Men det är drygt och tar tid. 

Var hos kuratorn på syncentralen igår för att fundera på hur vi ska lägga upp det. Vad vi kan hitta för något nytt att ta med i överklagan. Det är tur hon hjälper mig. Det underlättar en hel del. Blir mindre tungrott på något vis och framför allt slipper jag själv ringa många av de där samtalen som jag så djupt och innerligt avskyr. Tycker verkligen inte om det där med att ringa myndigheter. Att försöka få tag i personer som jag inte vet vilka de är och som inte känner mig. Nä fy! 

Men som sagt, tid tar det den här skiten. Insåg igår att till hösten har jag hållit på i två år. TVÅ ÅR!!! Finns ju roligare saker att lägga sin tid på. Så snälla, håll en tumme att vi får till det här nu så jag kan få ett positivt avslut på detta. Så jag slipper börja om från början igen. PLEASE!