En riktigt grinig Donna

Ja jisses det är nog tur att man brukar färga håret. Annars hade jag garanterat fått ett par grå hårstrån efter gårdagen. Och då hade jag ju kunnat se gammal ut. Jag menar jag är ju bara 20 ungefär... I alla fall i sinnet.

För igår, då var det minsann ingenting som var bra. Det var inte många sekunders andrum hon gav mig igår Liten. Hon tjorvade när hon skulle äta. Ville inte sova. Ratade alla leksaker och skrynklade ihop ansiktet till omissigenkännlighet så fort jag la eller satte henne ner. 

Nä inte ens skötbordet som annars är favoritplatsen Nr.1 dög. Det enda som funkade var att bära. Bära, bära och åter bära. Och den där stunden i badbaljan var också okej. 

Behöver jag säga att det inte blev något bad för egen del? När hon väl somnat för natten var klockan lite för mycket och jag var alldeles för trött. Jag halvdag i soffan med en liten skvätt sambuca och mer en ett par bitar av den där chokladen. Ett par bitar är vad som finns kvar till ikväll. Men i säng kom jag inte. Inte fören ögonen började gå i kors i alla fall. Det var för skönt att bara vara.  

Fast dagen har börjat bättre. Sovmorgon. En Liten som så förnöjsamt sitter och leker i sin babysitter medan jag äter frukost. Och sol.

Ja, ute skiner solen. Den lyser in genom köksfönstret. Så som den obotlige optimist jag är tror jag att denna dagen kommer bli bättre. Hur skulle jag ens kunna tro något annat.