Åt rätt håll

Idag vaknade jag efter en natt med härliga, roliga drömmar. Drömmar som jag förvisso vet inte kan bli något annat än just det fast som får mig att vilja plocka fram kameran. Men det är kul att jag börjat drömma igen. Var ett tag sen. Blinkar bort den värsta sömnen ur ögonen. Kikar ut och undrar om det verkligen kan vara dags att kliva upp. Det känns så mörkt.

Inser ganska snart att känslan av mörker beror på de gråtunga molnen. Det är som att något roat sig med att hälla ut mängder av lättmjölk där ute. Kliver upp och gör det jag ska. Liten strålar mot mig när jag kommer in till henne. Som alltid på mornarna. Ställer mig på vågen för att se hur det går med de där sista 5 mammakilona. Blir glad när siffrorna stannar under 70. Blir nästan lite stolt då jag inser att jag är ett helt kilo lättare än för en vecka sedan. Att den ökade träningen och kampen mot sötsuget gett resultat. 

För jag intalar mig att det är därför. Att det inte har något som helst att göra med var i månaden jag befinner mig. Tillhör nämligen de där som går lite upp och ner i vikt beroende på var i den där rackarns cykeln jag befinner mig. 

Så nu när jag sitter här med rufsigt hår i köket och med min älskade kopp te i handen och lyssnar på Liten som håller på att somna igen och fåglarna som kvittrar ute känns det helt okej att det är morgon igen. Måndag morgon med en helt ny vecka att fylla med glädje och nya minnen. Att göra något bra utav. Men visst, den där drömmen kunde ha fått fortsätta lite till.